Grönt ute, grönt inne

Jag vaknar med en kärlek till grönt. Inte blad och löv och sånt, för det har jag ju alltid gillat, men kulören grönt, alltså. Grönt på kuddar och vaser, typ. Det är en högst märklig känsla, jag har nämligen aldrig tyckt om gröna grejer. Men nu vaknar jag och är helt övertygad om att livet, vardagen och hemmet snarast möjligt måste befruktas med grön inredning, annars kommer jag att förvandlas till en liten hög med aska.

Favoritmaken upplyser mig om att det gröna är kreativitetens färg. Fram tills nu har jag alltså drivits av något annat än kreativitet i mitt skapande. Antagligen mannagrynsgröt och pur envishet. Det är de två ting som det har funnits mest av i mitt liv.

Nå, känslor av så angenämt slag som kärlek, lust och skapariver, ska man naturligtvis ta på allra största allvar. Mer grönt! Och vad passar då bättre än att måla om farstun - vit?

Vitt på gult blir grönt om ett tag.

Det är en kanske inte helt självklar manöver, men det blir grönare så småningom. Vitt och grått och grönt ska det bli. Höstterminen ska få en schysst start!

Åtta kubik småsten och ett ösregn

- Överraskning!, flinar favoritmaken när jag nyss hemkommen efter lönearbetet hittar maskiner och förare i trädgården. Uteplatsen gör ytterligare ett fall framåt! 

Det där med att skyffla runt sten och jord och grus på egen hand för att få uteplatsen plan, var väl mest en förflugen och överoptimistisk tanke. Det förstår jag när jag ser det arbete som krävs för att ytan inte ska luta som Baldwin Street. Massor och mera massor krävs för att få allt i våg.

Taktiksnack i söder.

Närmast trädgårdsgången är uteplatsen i samma nivå, men längst ut mot trädgården skiljer det ungefär en halv meter mellan den nya ytan och gräsmattan. För att hålla singeln på plats och dölja duken på slänterna, kommer jag att lägga större stenar på dessa.

I våg. Allt klart för duk. 

Och så åker duken på. Den fladdrar i blåsten och tar svårligen regi, men med hjälp av en fårhund och ett antal stenar lyckas det till slut. 

Anläggarlärling Gáski Gullsnudur gör slutinspektion innan småstenarna tippas av. 

Det regnar och regnar, men jobba får man ju göra ändå (och ärligt talat är jag inte så söt att jag smälter i vatten). Just när jag greppar skyffel och kratta, vrider någon lite till på jättekranen. Perfekt tajming. Regnkläderna är kvar på lönejobbet, och förresten är jag redan sjöblöt, så jag matar på. Drivorna närmast kanterna lämnar jag för att inte riskera att för mycket av singeln rullar ut på gräsmattan. "Kantstenen" får komma på plats först.

Och så slutar det regna. Då går jag in. 

Som ett eget litet Sahara. 

Hemmadjungel

En väldig grönskas rika dräkt har gjort det i stort sett omöjligt att utan överlevnadsutrustning i form av en redigt välgödslad fantasi, klara av att hålla fokus i de av trädgårdens delar som inte underhålls dagligdags. Häromdagen höll jag på att strypas av en humlelian, och snart får vi skicka med ungarna visselpipor att använda för den händelse de inte hittar rätt i vildspenaten. 

 

Årets hittills varmaste dag...

Ser ni hur varmt det är?

... och det är svårt att få till någon riktig fart i projekten. Jag rör mig ungefär som ett slirande kassettband låter. Först i normal hastighet, sedan låååångsaaaaaaamt och efter ett glas saft pilar jag på igen.


Att det verkligen är hett (eller Hot hot hot!!! som The Cure skulle ha sagt), märks inte minst på fårhunden. Gáski är i vanliga fall snabb som en vinthund, men idag gör han inte många knop. När han inte ens reagerar när en traktor passerar ute på byvägen, så förstår vi att han verkligen, verkligen är svettig i pälsen. Han ligger i skuggan och slumrar och förflyttar sig endast för att ta en sipp vatten.

Lagd hund ligger. 

Något måste jag ju ändå göra. Att bara hänga i soffan som en misslyckad sufflé, funkar inte för mig. Jag drar ut i fält och fastnar i den lilla fruktträdgården. Rundlarna som vi grävde i ängen när vi planterade fruktträden, börjar bli lite lösa i konturerna. Jag rensar bort ogräset och genast ser allt mycket bättre ut.

Plommonet 'Komet' tackar genom att genast sätta frukt.
Okej, nä. Men det är gott om små gröna kart på trädet. Jag ser med lika delar förtjusning och iver fram emot att få skörda senare i år.

Mer då? Tja, vad annars gör man när det är "hett så det loar"? Man stickar på vintertröjan, så klart! Åttaåringens beställningsverk har nästan bara sluttampen kvar. Det känns bra. Efter att ha repat upp allt i flera omgångar, börjar jag bli lite småtrött på projektet. Nu vill jag sticka raggsockor istället.

Fiskar in the making. 

Till slut har temperaturen fallit till en mer behaglig nivå, och hela familjen ger sig iväg på den absolut nödvändiga cykelrundan. När vi kommer hem igen möts jag av lite fint vid entrén. Jag är särskilt förtjust i jordrevan. Den doftar ju så gott!

Häck var det här!

Nä, det blir aldrig mer lagerhägg planterad för att bättra på den sorgligt roströda häcken. Efter många funderingar, kommer nämligen ett erbjudande vi inte kan tacka nej till: gratis avenboksplantor. Gratis som i kosta nada, alltså. Lixom, waaaah! Bort åker lagerhäggen i ett nafs. Alltihop. 

Den tidigare i år så mysiga passagen vid husgaveln är strax lika ombonad som ett flygfält. 

Jag stegar 20 meter och får med mig 70 plantor och lika många bambukäppar med mig hem. Trädgårdsmästaren kommer och är behjälplig med det allra viktigaste: en plan.
Du har ju ingen plan!, skriker den arge bostadsfixaren på TV, och folk hukar i skam över att ha elektrifierat spjälsängen eller byggt nya takpannor av papier maché. Tufft kanske, men en upprörd trädgårdsmästare är säkert mycket värre att handskas med.

Med trädgårdsmästarens hjälp och dennes svåra frågor
- Hur använder ni platsen? Har ni planerat för någon passage? Vad tänker ni er att plantera för att skapa insynsskydd vid passagen? Ska ni plantera längs hela ytan?
(alltid dessa frågor som vi aldrig har några andra svar på än ...tjaaeee... vasadunu... eller?) kommer vi så småningom fram till att vi ska ha två öppningar, varav den ena så småningom ska döljas av en snutt dubbelhäck, och att häcken ska vara längs hela singelytan. Den lilla rullstensåsen vid skulpturparken skuffar vi alltså undan.

Det tar lite tid, men någon timma senare har vi plantorna i backen och stödkäpparna tätt intill.

Och lagerhäggen då? Den levde ju hjälpligt, trots allt elände jag utsatt den för. Jo, den får en andra chans (eller är det månne jag som trädgårdsentusiast som får det?) och blir planterad med bukettspirean som närmaste granne.

Först åker heltäckningsmattan bort. En del av den gamla jorden blandar vi upp med ny jord med lite bättre fjong i.

Och så står de där sedan. Rätt planterade, lätt nyklippta och rejält vattnade. Måtte det bli bra nu då, annars höjer väl trädgårdsmästaren rösten.

Med lagerhäggen räddad, beger vi oss tillbaka till den nyplanterade avenbokshäcken. Vi gräver bort en bit av gräskanten närmast singelytan och lägger några stenar på plats. Det ser ganska trevligt ut, tycker vi. Så får det bli.

Allt är inte färdigt än, men vi har skapat ett rum.
Jag gillar det.