Lagarbete i nöd och lust

... så mamma ringde doktorn och doktorn svara': Inga små apor i sängen får vara! 

Min danska läkare tittar i min hals och säger ungefär det motsatta. Så den här lilla apan åker hem och deppar i ett hörn över att vaere syg. Du kanske inte visste det, men det är o-e-r-h-ö-r-t komplicerat att engagera sig fysiskt i egen och annans trädgård om man inte kan vara där rent kroppsligt.

Nöden är emellertid uppfinningarnas moder! Efter två dagars påtvingad vila med tablettintag, honungsvatten och en finsk bok om bär som enda möjliga tröst, finns det bara en rimlig åtgärd för att bevara det sista grynet mental hälsa: att faktiskt gå ut och gräva. Eller snarare, se någon annan gräva. Jag är, hästkurer till trots och enligt egen mening, fortfarande orimligt syg. Det mest fysiska jag orkar med utan att känna mig som en otränad nittioåring, är att lyfta temuggen. Ska det verkligen behöva vara så när man äter penicillinpiller stora som taxar?! The catcher in the rye, eller för den som så önskar - räddaren i nöden - heter Favoritmaken, och han laddar således rullebören med jord, redskap och växter och ränner sedan spänstigt som en hind över skumpiga ängen. Jag kommer flåsande en bit efter med PLANEN i högsta hugg.

Sedan åkern blev äng, har ytan använts till de mest skilda verksamheter. Här har bl a varit ankfarm, skrotupplag och allmän hästhage. Och så har det varit bara en platt gräsyta med stjärntals maskrosor på. Nu finns det en mindre fruktträdgård planterad och självklart gott om plats för en massa bärbuskar. Jag tänker mig snygga rader av olika sorters bär, nogsamt och klokt planterade efter sluthöjd så att ingen skuggar/skuggas mer än nödvändigt. Havtorn, blåbärstry, bärhäggmispel, aronia, rosenkvitten, hallon,... Sötrönn vill jag testa. Blåbär och lingon vore fint att ha. Och åt favoritmaken skulle jag vilja ha en liten hjortronmyr.

Vi har diskuterat Planen tidigare. Vi har kommit överens. Vi har inte tagit i hand och tummat och i vårt eget blod skrivit under ett bindande fördrag, men vi har fattat ett beslut. Ändå är det inte förvånande att vi precis vid tidpunkten för första spadtaget helt enkelt ombestämmer. Här gör vi raderna, säger jag och visar vid tomtgränsen mot norr, för det var ju vad vi var överens om. Mjää, tycker favoritmaken och pekar åt öster. Långs raden med klarbärsträd gör vi raderna, tycker jag då, för här ska minsann ingen komma och säga att jag inte är flexibel. Favoritmaken är ändå inte nöjd. Han kisar och måttar och stegar fram och tillbaka. Plötsligt far han och rullebören iväg åt helt fel håll. Snabbt går det oxå. Jag fattar ingenting och står först kvar och sparkar lite håglöst i en grästorva.

Hans idé visar sig emellertid vara riktigt bra. Varför ta upp yta med bärbuskar i flera rader när vi i stort sett kan göra en enda lång intill tomtgränsen? Vi börjar vid hagtornshörnet på ängen. Vi gör inget mer med hagtornen än att fastna i dem, men de blommar fint och fåglarna verkar gilla dem, så de får vara kvar. Mångfald och sånt bra, ni vet. Nå. Planteringsstart. Blåbärstry. Mitt bästa bär, tror jag. Jag har ätit mig genom allt "bärigt" på jobb, och favoriten är absolut de här långsmala blåbären. Eftersom korspollinering är viktigt för att få en bra skörd ska man plantera olika sorter, men de måste komma från samma region eftersom de annars blommar vid olika tidpunkt (och då blir det ju inte mycket till korspollinering). Lonicera caerulea var. kamtschatica 'Balalaika' är först ut hos oss. Den är ensam, men får sällskap av tre 'Kalinka'. Detta är ryska sorter. Jag ska prova andra sorter med, det finns t ex kanadensiska namnsorter som jag är nyfiken på.

'Kalinka' blommar redan. Här gäller det alltså att pollinatörer hittar vår trädgård för att vi inte ska bli utan bär. Just nu, med endast några få plusgrader och dessutom överraskande snöfall, är det för kallt för bina. Att peppa humlor att bo här, är alltså av största vikt. Men självklart ska en bigård upprättas här så snart vi bara har möjlighet. 

Bärtry mot fingrannen, alltså. Havtornen, en mix av kända och okända namnsorter, placeras åt andra hållet räknat från hagtornshörnet. Nu ska vi fortsätta fylla på med mer gotte. När allt har etablerat sig kommer det säkert att se otroligt fint ut med blommor och bär under säsongen. En del bär, aronian t ex, har dessutom väldigt fina höstfärger. Ett andra plus med den här manövern, är att vi behåller en stor orörd yta som vi kan använda på ett bättre sätt. Kanske för att odla rotpersilja nog för att försörja hela byn?

You say 'potato', I say 'pantoffla'

En god pära är halva måltiden, konstaterade ofta mormor Hilma. Hon lagade "go' mad och möed mad och mad i rättan ti'" hela sitt liv, så hon visste vad hon pratade om. Jag håller med - och tillägger att en god pära faktiskt kan vara hela måltiden. Några kokta färskingar direkt från landet, gärna med smör och salt, är inget annat än en delikatess. Det behövs inte mer.

Just nu står tre sorter på groddning i vardagsrummet. Tidiga 'Maris Peer', här har jag hittat ekologiska sättor, samt höst-/vintersorterna  'Higland Burgundy Red' och 'Salad Blue'. 'Maris Peer' har jag inte provat tidigare, men Trädgårdsmästaren säger att den är fin. Jag litar på det omdömet. De båda andra sorterna är även de helt nya för mig. Jag valde dem enbart för att det är häftigt med kulört mos. Hemhemma serverades 'Blå Kongo'. Det var alltid roligt att se kompisarnas uppsyn när de fick blått potatismos. Här kan det senare i år alltså bli både blå och rosa potatisrätter. 

Det här med att ha sättorna i papperskruka är även det en nyhet. Det var lite trixigt att få till en kruka som faktiskt höll ihop. Först försökte jag snurra och vika runt en konservburk, men jag hade inte alls den rätta knycken. Tejpa, sa familjens morfar när jag började morra. Men tejp förmultnar ju inte. Vetemjöl och vatten, föreslog han då. Men vem orkar göra lim mitt i alltihop? Jag hittade beskrivningar på nätet och pekade på skärmen och frustrerade. Äh, det är bara båg, menade storebror. Till slut blötte jag ett par krukor, ställde dem att torka på köksbänken och var ganska sur. De blev väldigt stadiga och bra, men det ska ju funka att sno ihop krukor av tidningspapper och få dem ordentliga på studs!

Till slut är det Trädgårdsmästaren som finner på råd. Jag kollar i skafferiet och visst har vi en flaska med sådan där "inåtpuckel" i botten. Jag rullar pappret och snurrknöcklar in det i flaskbottnen. Et voila! Eureka! Nu funkar det alldeles utmärkt och risken att jag ska spräcka en ven i pannan har minskat drastiskt. I krukorna har jag lagt vanlig planteringsjord. Jag försöker minnas att vattna/fukta krukorna varje dag.

Nu återstår att bestämma huruvida knölarna ska odlas i jord eller sand samt om det till sällskapet även ska tillföras en sommarsort. Eller ytterligare en senare potatis. Eller kanske både och. Åh, dessa ständiga beslut! 

Och just som man jobbar lite, så får man en del att göra

Solsken och ledig lördag igen. Då är det trädgården som är bästa destinationen. Jag klipper avenbokshäcken för första gången. Kanske var det så att jag skulle ha gjort det när jag planterade häcken i höstas, jag minns inte så noga. Nå, det kanske är fel och det kanske inte blev så bra, men det blev gjort. Ibland får man vara nöjd med det. Jag tittar till de nyplanterade bärbuskarna och kan nöjt konstatera att bl a vinbären 'Röda holländska' ser otroligt fina ut. Ett brätte vita penséer planterar jag i de båda zinklådorna på räcket vid källartrappan. Det lyser så trevligt av det vita mot den faluröda fasaden. I år ska jag nog testa att under sensommaren klippa ner penséerna och se om de tar ny fart. Det ska tydligen funka, men jag har aldrig provat. Och så bestämmer jag att lådorna på väggen precis vid ytterdörren ska få flytta till husets södersida istället. Jag glömmer så ofta att vattna blommorna och de får inget regnvatten eftersom takutsprånget är "i vägen". Kanske kan de väggmonterade blomlådorna istället husa sol- och värmeälskande kryddörter vid uteplatsen? Ja, det blir lite plockande här och var. Avkopplande och mysigt!

En del uppdrag, som att lite lagom lediglördagslött vårfixa i trädgården, är väntade och även efterlängtade. Andra uppgifter ramlar på en utan så väldigt mycket till förvarning.

Att fårhunden är utrustad med såväl raketmotor som svår aversion mot allt som kommer alltför nära vårt territorium, har väl alla i byn lärt sig vid det här laget. Ändå är nog behovet av byxbyte överhängande när luspudeln ligger som en röd rem över gården och inte stannar förrän tvärt ute vid byvägen. Vi ber om ursäkt till den cyklist som eventuellt blev lite nervös av utskällningen. Händelsen akutaktualiserade behovet av grind över vår infartsväg. Jag ska villigt erkänna att jag reagerar på folk ungefär på samma sätt som hunden gör. Mitt hem är min borg och här finns det inga svängdörrar som står och fladdrar. Egenvald ensamhet är trivsam och får jag bara min livsnödvändiga dos av familjen, så räcker det fint att allt övrigt socialt liv sker via vykort eller röksignaler. Gränsmarkeringar är en av mina allra mesta käpphästar. Fastigheter utan staket eller häckar runt tomten gör mig bara nervös. Jag föreslår att vi ska ha en vallgrav och vindbrygga, gärna utkikstorn och kokhet olja med, men favoritmaken är inte alls med på det tåget. Han står kvar på perrongen med den där mycket bestämda uppsynen som han bara har när han är just mycket bestämd. Och så säger han nej med den där mycket bestämda tonen som han bara har när han är just mycket bestämd. Jahupp. Jag inser att det inte är lönt att säga att vallgraven självklart kan vara helt tom på krokodiler så att fårhunden kan använda den som simbassäng istället för att gå in till grannen och ligga i fågelbadet där. Jag lägger ner hela medeltidstemat på direkten. Alla invändningar är att betrakta som reflexsparkar i det här läget.

Vanlig grind, alltså. Utan krokodiler. Det som vi tar tag i först är emellertid staketet ut mot byvägen. Vi har grubblat så mycket och så länge att det är en ren befrielse att från logvinden hämta ner några spontade brädor. Äntligen igång! Jag sågar av fjädern, men lämnar noten. Anledningen till att bara såga ena sidan är helt och hållet en arbetsbesparingsgrej. Brädorna skruvar vi i vanliga stängselstolpar. Tre horisontella brädor per sektion blir det. Nu syns inhägnaden/tomtgränsen bättre än tidigare - fårnätet har varit väldigt osynligt - och alltihop är lite mer rejält. Fast vi är ju inte klara än på ett tag. Det är trots allt 120 meter att fixa.

Medan vi är upptagna med vårt, arbetar gårdshunden på egen tass. Floxrabatten är hem för en mus. En mus som gårdshunden har bestämt sig för att avhysa. Tyvärr är det på bekostnad av både floxen och rosen 'Awakening'. Allt står på trekvart och några av stenarna jag har lagt som en mur, har t o m ramlat ner. När den första och största tröttheten har lagt sig, tänker jag att jag lika gärna kan göra om rabatten. Kanske ska det inte ens vara en rabatt där. Stenarna, som är av modell ta-en-åt-gången-på-säckakärran, passar minst lika bra som kant i Skulpturparken. Där har jag lagt mycket mindre stenar, men dem kan jag flytta på. Rabattjorden kan komma till användning i Ribes-odlingen, för där är ett område med nästan enbart grus och sten. Inte mycket fluff för bärbuskar, inte. Floxen kan jag sätta i rabatten med insektsväxter och rosen kan få campera ihop med 'Valdemar' x2.

Ledig söndag? Ja. Och nej.

Storleken har betydelse!

Trädgårdstidningar och -böcker finns det gott om. Det går tretton på dussinet och varken flödet av eller intresset för dem tycks mattas av. Själv klagar jag inte alls på det. Nä, ös på bara! För mycket trädgårdslektyr är inte nog! Bring it! Det som däremot bringar en del smolk i min bägare är bristen på inspiration för stora trädgårdar. Att med skohorn tränga in allt från utekök och lekplats till odlingar och ett par, tre exotiska lundar kompletta med dammsystem och romantiska Monet-broar på en tomt som egentligen känns trångbodd redan när postlådan sätts på plats, finns det flera lyckade exempel på. 8 rok på 70 kvadrat! Jättebra för den med stora visioner och liten trädgård, men för min del blir det lite... fjuppigt. En 1138-rummare? Någon?

Inte det, nä.

Med tanke på dagens nybyggnationer där trädgårdarna knappt är större än ordinära balkonger, förstår jag att det är litteratur för pytteytor som säljer. Men ändå! Det finns trädgårdar som är större i omfånget. Tills vidare får jag nöja mig med nio sidor i en specialare från Allt om Trädgård, "Rabatt & Design", som jag fick för en tid sedan. Där finns ett reportage från en ett hektar stor trädgård. Glädjande! Min förhoppning är att det presenteras mer sånt framöver. Att ha mycket yta att leka på är nämligen inte alltid enklare än att ha grannen i husväggen. När andra skapar rumskänsla med två armeringsnät, känns det som att jag ska bygga Versailles. När andra markerar tomtgränserna med sex rejäla bamburuggar, har jag enbart ut mot byvägen 120 meter att "häcka till". När andra känner sig som Gulliver på besök i Lilliput, är jag mer som en figur från Elsa Beskows sagovärld. Puttes äventyr på savannen, typ. När andra hinner med sin dagliga trädgårdsrunda medan de borstar tänderna (äsch, som om någon enda skulle vilja tillbringa endast några minuter i sin trädgård!), kommer jag försent till jobbet för att jag gick ut till postlådan och morgontidningen istället för att ta cykeln...

Hemmaljunga är från början ett litet lantställe. Trädgården var ursprungligen en smal remsa närmast huset och här fanns förutom några fruktträd bara en och annan krollilja bevarad när jag kom hit. Åkermarken är sedan länge gräsbevuxen och det finns inga planer på att plöja upp alltihop och sätta fyra tunnland betor och resten potatis. Jag vill ha både fin- och nyttoträdgård och helst bägge delar samtidigt och massor av allt och och både mysigt och storslaget och så vill jag ha det nu. Gärna i förrgår.

Tips på lämplig litteratur - och trollformler! - emottages med största tacksamhet!