torsdag 17 december 2015

Tideräkning och Ribes


Minns ni ramsan om antalet dagar i respektive månad? Februari tjugoåtta allen', alla de övriga trettioen. Jag gillar fortfarande det avslutet. Det är så härligt tjong-igt. Som passande för marschmusik på gammal brödburk, typ. Inledningen på ramsan lämnar dock en del övrigt att önska. Sanningsenlighet, t ex. Det är helt säkert så att april, juni och september är trettio dagar långa månader. November då? Jag skulle vilja säga nittio. Nittio dagar har november. Och december har två. Max.

Sedan sist har jag vid mer än ett tillfälle brustit ut i lovsång över de bärbuskar som nu förljuvar en bit av Hemmaljungas trädgård mot söder. Vinbär, krusbär och krusvinbär planteras vid uteplatsen för att så småningom bilda en vacker - och god! - häck. Ribes regerar!, skanderar jag medan det ena planteringshålet efter det andra fylls med gröna, röda och vita vinbär; röda och gula krusbär samt de fetsvarta krusvinbären.

Familjens morfar har i sin trädgård ljuvligt goda svarta vinbär av för oss okänd namnsort. Det är sticklingar från Vinbärsskogen, min äldste gammelmorbrors bärodling som jag som späd planta ofta lekte i, i trädgården vid den s k statarlängan bredvid Kungsgården och Herrevadskloster. Ryktet säger att buskarna i vinbärsskogen är ättlingar till de vinbärsbuskar som fanns i klosterträdgården för tokmånga år sedan, men jag vet inte alls om det kan finnas någon grund för det. Sant är i alla fall att buskarna är storvuxna och friska och att de ger semiknubbiga klasar med mycket söta bär. Jag ska ta sticklingar till Hemmaljunga så snart det är möjligt.

En annan vinbärsvariant är det rosa vinbäret, en korsning mellan vita och röda bär. Min förhoppning är att kunna komma över några exemplar av olika namnsorter nästa år. Och så behövs förstås fler buskar av allt det som jag redan har planterat. För mycket Ribes är inte nog!

... februari fem allen' och januari är inte heller längre än så!, om man får önska.

söndag 4 oktober 2015

Att sila solen


Jo, jag vet, det är oktober nu. Inte precis den månaden med flest svenska soltimmar. Jag vet, jag är lite sen på det. Men när solen sken som mest och stekte som bäst, då var jag ju upptagen med helt andra saker än att sömma gardiner. Nu är de emellertid klara, tillika upphängda! 

Några av fasters knyppelpinnar blir av med foten. Träet är mjukt och det går lätt att klippa av med sekatören. Jag borrar hål i fönsterfodret och vrider dit pinnarna. Jag tänker först sätta en limklutt i borrhålet, men när jag inte hittar trälimmet direkt så skippar jag det bara. Knyppelpinnarna sitter stadigt ändå. 



I gömmorna hittar jag en rulle av familjens mormors mattvarp. Varptråden var hett eftertraktad på 70-talet när vi ungar tillverkade halsband av färgglada plastpärlor. Nu blir den öglor på de glesvävda linnegardinerna. Gardinen är lätt att hänga upp och lätt att ta ner. Och när den inte behöver hänga för fönstret och sila solstrålarna, samlar jag gardinöglorna på en av de yttersta pinnarna. Enklaste enkla. Och fint.


Och se så vänligt oktobersolen delar med sig av ljuset när en av gardinerna är på plats! Nu är jag förberedd. Må våren 2016 komma snart - och må den vara överdrivet solig!


lördag 12 september 2015

Rabatt för de nyttiga små II

Lördag och en känsla av absolut tvång att göra rabatt infinner sig. Vi börjar med att lasta kompostjord på kommunens stora återvinningscentral och laddar sedan upp med köpejord i säck. Väl hemma igen börjar vi med att gräva bort gräs och ogräs. 

Det dyker upp fantastiska mängder mellanstora stenar, vi har tydligen en egen liten rullstensås på tomten, och favoritmaken samlar snabbt ihop dessa. Han ska ha dem till något framtida trädgårdsvattenprojekt, säger han. 


Vi skyfflar ut kompostjorden och blandar denna med den vanliga planteringsjorden. Detta görs dels för att få en bättre struktur på jorden, dels för att göra jorden lite "mildare". Stark kompost kan ju bränna tunna rötter.


När all jord är på plats får vi äntligen börja med det roliga: att ställa ut och plantera växterna. 

Monarda 'Beauty of Cobham', temynta
Agastache rugosa 'Black Adder', anisört
Echinops bannaticus, blå bolltistel 
Pulsatilla, backsippa
Echinacea purpurea 'Magnus' och 'Alba'röd solhatt
Stachys byzantina, 'Silver Carpet', lammöron
Calamintha nepeta, ursprungssorten samt 'Blue Cloud', stenkyndel
- Liatris spicata, rosenstav
- Astrantia major 'Star of Billion, stjärnflocka samt
Eupatorium purpureum, rosenflockel, vilken ju var ett måste. Två meter rosa perenn går inte att motstå. 



All vårlök återstår att peta ner, men det är ju en dag i morgon med.

Baksidan av rabatten blir oxå fin. Allt ogräs som hunnit växa till sig i det blöta och varma vädret, grävs bort. En rad med halvstora stenar agerar barriär så att trädgårdsgångens singel inte hamnar in i häcken och rabatten.




.



tisdag 8 september 2015

Rabatt för de nyttiga små

Förra året fick favoritmaken en upphöjd rabatt som skulle fyllas med flox. Det blev ganska bra - tills huligankaninerna anföll. De komma från öst och väst var vår trädgårdssignatur då, fast möjligen lite mindre hällörat. De komma från alla j-vla håll, är en mer sanningsenlig version.

Nå, sedan minskade kaninerna drastiskt i antal, och nu är vi så galna att vi testar rabatt igen. Floxen har hämtat in ganska mycket i år, det stärker oss i beslutet att sätta mer fint i backen.

Calamintha nepeta, stenkyndel. Doftar fantastiskt och är en bra dragväxt för bin. Självklart kommer även humlor, fjärilar och annat smått. Jag har valt dels ursprungssorten, dels 'Blue Cloud'. Stenkyndeln blir inte så hög, bara ca 25 cm, så den ska få smita in emellan de övriga perennerna och bilda en slingrande matta. 


Stachys byzantina, lammöron. Jag läste i senaste numret av Natur och Trädgård att just lammöron är en viktig växt för bl a ullbin. De plockar med sig av lammöronens "päls" och bäddar bon av den. Intressant! I rabatten hamnar lammöronen längst fram, som en låg, vackert silverfärgad kant. Sorten är 'Silver Carpet'.


Echinacea purpurea, röd solhatt. Insekterna gillar 'Magnus'. Jag gillar 'Magnus'. Knallrosa kan aldrig gå fel, lixom.
På bilden en vit röd solhatt, 'Alba'. Det blir magra ruggar i år, men jag hoppas på snabb etablering och en mindre skog av hattar inom kort.


Pulsatilla, backsippa. Jag gillar allt det håriga, ludna och spretiga med backsippan. Morotsblast med Pettson&Findus-blommor, typ. Vem kan motstå ett sådant naturens hittepå?


Det tillkommer även Monarda 'Beauty of Cobham', temynta, Agastache rugosa 'Black Adder', anisört, Echinops bannaticus, blå bolltistel samt några narcisser som jag har glömt namnet på, tulpaner i blandade kulörer, ett gäng krokus och några rejäla nävar pärlhyacint. Och så har jag nästan bestämt mig för att det även ska petas in Eupatorium purpureum, rosenflockel. Hur lätt det nu är att peta när det gäller två meter höga perenner...

Och det är alltså här alltihop ska samsas!

Säg hej till publiken!
I nuläget krävs hyfsat bra fantasi, men det ska snart vara i ordning här. Rabatten ligger mot väster och ramas in på två sidor av avenbokshäcken. Längst bort är häcken planterad i dubbla rader. Där blir det en trädgårdsgång. Från det håll jag har fotograferat nu, kommer man alltså snart att tvingas runda den bortersta häckplantan. De plantor av Fagus sylvatica, bok, som står mitt i gången, ska snart få ett nytt hem.

Ja. Lite rensa, lite gräva, lite skyffla finjord - sedan är det bara att plantera och invänta nästa säsong. Vi hoppas kunna bjuda våra vänner pollinatörerna på en fin överraskning då.

Köksfönster

I tidernas begynnelse var beslutet att sätta in ytterligare ett köksfönster. Ett mot väster. Mot infarten och byvägen. Av någon anledning blev det aldrig så. 

Då. 

Att göra hål i en yttervägg känns farligt och spännande. På åttaåringens kalas mitt i junisommaren, frågar jag därför om andras tips och knep. Svaren jag får går alla på samma tema: bara gör't - med en stor såg! Ungefär två månader senare har jag samlat tillräckligt med mod för att sätta igång. 

Till att börja med blir det lite ommöbleringar. Det antika lilla skåpet får inte längre vara med, och bokskåpet, som efter att ha hyst den kanske inte så vanliga kombinationen barnkläder/alkohol, men numera är vällastat med glas och porslin, kasas med viss möda söderut längs köksväggen. 


Jag mäter ute och jag mäter inne. Jag gissar lite oxå. När jag har markerat på väggen var favoritmaken ska borra, går jag ut och väntar. Och se, det funkar ju alldeles utmärkt!


De klädselbrädor som s a s involveras i fönsterhålet, tas bort. Vi är försiktiga, för de ska ju användas igen.


Inifrån sågar vi av panelen - och upptäcker en ständare på fel ställe. Men... hur...? Arbetet stannar upp för en stund medan jag knatar inifrån och ut och utifrån och in för att reda ut begreppen. Ett samtal till familjens morfar lugnar och bekräftar. En avsågad ständare är inte hela världen, det är bara att växla av. 


Det kanske "mest rättaste" nu, är nog att ställa hellånga ständare mellan syll och lejd, men 
1. vi har inget 4"4 hemma i rätt längd
2. sågen har inte öppet för inköp
3. att riva mer än vad som redan gjorts, lockar inte alls.

Det blir istället kortare bitar av 4"4 som används. Den övre delen av den ursprungliga ständaren får stödja sig mot "ramens" överliggare, och den undre snutten av ständaren får oxå nytt virke att hänga upp sig på.

I väggen syns tydliga spår efter ett tidigare fönster, men det har varit stående rektangulärt och suttit lägre än det som nu monteras. I vinkel till fönstret, där lodstocken lutar sig mot väggen, har det tidigare varit en ytterdörr till en glasad farstu. Även i väggarna här syns det hur stora fönster- och dörrhål det har varit en gång. Jag gissar att de stora fönsterna har varit fint spröjsade och väl matchat pardörren vid trappan. I byn finns flera exempel på sådana verandor, både sådana som är påbyggda på huskroppen och sådana som ligger i liv med resten av fasaden. Den glasade farstun, som när vi flyttade in alltså inte var i original utan något slags 50-talsrenoverat tråkskick, fungerade först som en dåligt utnyttjad farstu och blev senare omgjord till gå-in-i-skafferi.


Fönstret monteras och vi förtjusas av hur trevligt ljus det blir i köket.


I logen hittar vi hyvlat virke som passar bra till smygen.


 ... och med vit färg på, blir det ju nästan riktigt bra!


Det här fönstret har varit undanställt i flera år. Det levererades med fel spröjs, men någon retur var inte möjlig. Med en spröjs i vardera båge, får fönstret precis rätt uttryck. De liggande rektanglarna som bildas av två spröjs, gör istället att fönstret ser hoptryckt ut. Ruggigt! Så småningom kommer finsnickarvännen att snygga till detta, så att det nya fönstret får samma utseende som övriga 10*10-fönster i huset. Det blir emellertid ett projekt i vårens varma vindar. 

Nu är det bara resten kvar! 






lördag 22 augusti 2015

Logens nya kläder

Logen ser inte mycket ut för världen numera, och helt ärligt vet jag inte hur den ursprungligen har sett ut, men säkert har den någon gång varit brädfodrad. 

Det finns inte möjlighet att lägga all tid och uppmärksamhet på logen, men då och då gör vi snabba attacker och förbättrar läget något. Arbetet med att tömma logvinden pågår, och istället för att stapla panelbrädorna på nytt en våning ner, sätter vi upp dem direkt. 

Logen är klädd med plåt på båda långsidor. Efter en tidigare tjuvkik, vet vi att det finns vindpapp och isolering i åtminstone norrväggen. Här skruvar vi ner ett par av plåtarna och kikar in bakom pappen. Allt är torrt och fint. Vanliga spontade brädor passar bra som luftspalt. Vis av tidigare erfarenhet - samt påmind i realtid av familjens proffssnickare - är jag noga med att göra snyggt vid hörnet. 


Klädselbrädorna får droppnäsorna målade. Första brädan är svårast. Det ska, för att citera en nära familjemedlem som kan det här med bygge på sina fem fingrar, vara jävligt rakt. Till vår oförställda glädje är byggnaden faktiskt tillräckligt rät åt alla håll för att snickrandet ska fungera utan avancerad matematik. 


Med första brädan på plats, är det sedan bara att mata på. Vi får såga ur för takstolarna som sticker fram under takutsprånget, men för övrigt är det raksträcka. Nu gör vi så långt vi kan med det virke som finns tillgängligt, sedan blir det nyköpe till gaveln mot gården.

söndag 9 augusti 2015

Plantering

'Valdemar', som agerat marktäckare alldeles för länge, är uppstånden! 

Jag har tidigare - och flera gånger - nämnt min brist på förmåga att fatta beslut när det gäller klätterstöd för 'Valdemar'-na (de är ju två stycken), men nu finns det stöd i livet för dem båda. Det är som att vissa saker löser sig själva om man bara idisslar tillräckligt länge. 

Vi bestämmer vid frukosten att det är en planteringsdag idag. Det dräller en del buskar och perenner här som vill komma i jorden. Jag tar en liten sväng i trädgården och det är då jag kommer på det, hur jag snabbt och jättebilligt kan göra ett rosstöd. 

Med favoritmakens hjälp spänner jag halvtjock ståltråd mellan de båda 4"4. Jag fäster tråden med märlor. När vi behöver något att stå på för att nå att spänna tråd ytterligare något varv, slutar vi. 


Grenarna "flätar" vi in mellan trådarna. Jag tycker om att ståltråden nästan inte syns alls. Det blir luftigare på något sätt än om jag hade skruvat upp ribbor eller fäst armeringsnät mellan stolparna. Nu när rosorna inte längre täcker jorden, får jag plantera någon typ av marktäckande perenn. Jag vill att alla rabatter blir så självgående som möjligt. Favoritmaken är förtjust i blåklockor, så kanske kan det bli någon Campanula. 


Lite blomstring bjuds vi på. Kanske är det sommarens sista?


På norrsidan av planket mot gården, planterar vi en skuggtålig 'Venusta Pendula' som så småningom kommer att täcka större delen av planket och blomma med vita blommor. Någon typ av stöd ska erbjudas rosen, men det får jag återkomma till senare. 


Till sist planteras en 'Open arms' i det som ska bli en rosenrabatt bredvid uteplatsen. Här finns en massa arbete som väntar på att bli gjort, bl a ska en stor volym jord bytas ut. Det låter sig säkert göras även om det står en ros i ena hörnet, tänker jag. 

söndag 26 juli 2015

Grönt ute, grönt inne

Jag vaknar med en kärlek till grönt. Inte blad och löv och sånt, för det har jag ju alltid gillat, men kulören grönt, alltså. Grönt på kuddar och vaser, typ. Det är en högst märklig känsla, jag har nämligen aldrig tyckt om gröna grejer. Men nu vaknar jag och är helt övertygad om att livet, vardagen och hemmet snarast möjligt måste befruktas med grön inredning, annars kommer jag att förvandlas till en liten hög med aska.

Favoritmaken upplyser mig om att det gröna är kreativitetens färg. Fram tills nu har jag alltså drivits av något annat än kreativitet i mitt skapande. Antagligen mannagrynsgröt och pur envishet. Det är de två ting som det har funnits mest av i mitt liv.

Nå, känslor av så angenämt slag som kärlek, lust och skapariver, ska man naturligtvis ta på allra största allvar. Mer grönt! Och vad passar då bättre än att måla om farstun - vit?

Vitt på gult blir grönt om ett tag.

Det är en kanske inte helt självklar manöver, men det blir grönare så småningom. Vitt och grått och grönt ska det bli. Höstterminen ska få en schysst start!

söndag 12 juli 2015

Åtta kubik småsten och ett ösregn

- Överraskning!, flinar favoritmaken när jag nyss hemkommen efter lönearbetet hittar maskiner och förare i trädgården. Uteplatsen gör ytterligare ett fall framåt! 

Det där med att skyffla runt sten och jord och grus på egen hand för att få uteplatsen plan, var väl mest en förflugen och överoptimistisk tanke. Det förstår jag när jag ser det arbete som krävs för att ytan inte ska luta som Baldwin Street. Massor och mera massor krävs för att få allt i våg.

Taktiksnack i söder.
Närmast trädgårdsgången är uteplatsen i samma nivå, men längst ut mot trädgården skiljer det ungefär en halv meter mellan den nya ytan och gräsmattan. För att hålla singeln på plats och dölja duken på slänterna, kommer jag att lägga större stenar på dessa.

I våg. Allt klart för duk. 
Och så åker duken på. Den fladdrar i blåsten och tar svårligen regi, men med hjälp av en fårhund och ett antal stenar lyckas det till slut. 

Anläggarlärling Gáski Gullsnudur gör slutinspektion innan småstenarna tippas av. 
Det regnar och regnar, men jobba får man ju göra ändå (och ärligt talat är jag inte så söt att jag smälter i vatten). Just när jag greppar skyffel och kratta, vrider någon lite till på jättekranen. Perfekt tajming. Regnkläderna är kvar på lönejobbet, och förresten är jag redan sjöblöt, så jag matar på. Drivorna närmast kanterna lämnar jag för att inte riskera att för mycket av singeln rullar ut på gräsmattan. "Kantstenen" får komma på plats först.

Och så slutar det regna. Då går jag in. 

Som ett eget litet Sahara. 

Hemmadjungel

En väldig grönskas rika dräkt har gjort det i stort sett omöjligt att utan överlevnadsutrustning i form av en redigt välgödslad fantasi, klara av att hålla fokus i de av trädgårdens delar som inte underhålls dagligdags. Häromdagen höll jag på att strypas av en humlelian, och snart får vi skicka med ungarna visselpipor att använda för den händelse de inte hittar rätt i vildspenaten. 







 

söndag 5 juli 2015

Årets hittills varmaste dag...

Ser ni hur varmt det är?



... och det är svårt att få till någon riktig fart i projekten. Jag rör mig ungefär som ett slirande kassettband låter. Först i normal hastighet, sedan låååångsaaaaaaamt och efter ett glas saft pilar jag på igen.


Att det verkligen är hett (eller Hot hot hot!!! som The Cure skulle ha sagt), märks inte minst på fårhunden. Gáski är i vanliga fall snabb som en vinthund, men idag gör han inte många knop. När han inte ens reagerar när en traktor passerar ute på byvägen, så förstår vi att han verkligen, verkligen är svettig i pälsen. Han ligger i skuggan och slumrar och förflyttar sig endast för att ta en sipp vatten.

Lagd hund ligger. 
Något måste jag ju ändå göra. Att bara hänga i soffan som en misslyckad sufflé, funkar inte för mig. Jag drar ut i fält och fastnar i den lilla fruktträdgården. Rundlarna som vi grävde i ängen när vi planterade fruktträden, börjar bli lite lösa i konturerna. Jag rensar bort ogräset och genast ser allt mycket bättre ut.


Plommonet 'Komet' tackar genom att genast sätta frukt.
Okej, nä. Men det är gott om små gröna kart på trädet. Jag ser med lika delar förtjusning och iver fram emot att få skörda senare i år.


Mer då? Tja, vad annars gör man när det är "hett så det loar"? Man stickar på vintertröjan, så klart! Åttaåringens beställningsverk har nästan bara sluttampen kvar. Det känns bra. Efter att ha repat upp allt i flera omgångar, börjar jag bli lite småtrött på projektet. Nu vill jag sticka raggsockor istället.

Fiskar in the making. 
Till slut har temperaturen fallit till en mer behaglig nivå, och hela familjen ger sig iväg på den absolut nödvändiga cykelrundan. När vi kommer hem igen möts jag av lite fint vid entrén. Jag är särskilt förtjust i jordrevan. Den doftar ju så gott!


torsdag 2 juli 2015

Häck var det här!

Nä, det blir aldrig mer lagerhägg planterad för att bättra på den sorgligt roströda häcken. Efter många funderingar, kommer nämligen ett erbjudande vi inte kan tacka nej till: gratis avenboksplantor. Gratis som i kosta nada, alltså. Lixom, waaaah! Bort åker lagerhäggen i ett nafs. Alltihop. 

Den tidigare i år så mysiga passagen vid husgaveln är strax lika ombonad som ett flygfält. 


Jag stegar 20 meter och får med mig 70 plantor och lika många bambukäppar med mig hem. Trädgårdsmästaren kommer och är behjälplig med det allra viktigaste: en plan.
Du har ju ingen plan!, skriker den arge bostadsfixaren på TV, och folk hukar i skam över att ha elektrifierat spjälsängen eller byggt nya takpannor av papier maché. Tufft kanske, men en upprörd trädgårdsmästare är säkert mycket värre att handskas med.

Med trädgårdsmästarens hjälp och dennes svåra frågor
- Hur använder ni platsen? Har ni planerat för någon passage? Vad tänker ni er att plantera för att skapa insynsskydd vid passagen? Ska ni plantera längs hela ytan?
(alltid dessa frågor som vi aldrig har några andra svar på än ...tjaaeee... vasadunu... eller?) kommer vi så småningom fram till att vi ska ha två öppningar, varav den ena så småningom ska döljas av en snutt dubbelhäck, och att häcken ska vara längs hela singelytan. Den lilla rullstensåsen vid skulpturparken skuffar vi alltså undan.


Det tar lite tid, men någon timma senare har vi plantorna i backen och stödkäpparna tätt intill.


Och lagerhäggen då? Den levde ju hjälpligt, trots allt elände jag utsatt den för. Jo, den får en andra chans (eller är det månne jag som trädgårdsentusiast som får det?) och blir planterad med bukettspirean som närmaste granne.

Först åker heltäckningsmattan bort. En del av den gamla jorden blandar vi upp med ny jord med lite bättre fjong i.


Och så står de där sedan. Rätt planterade, lätt nyklippta och rejält vattnade. Måtte det bli bra nu då, annars höjer väl trädgårdsmästaren rösten.


Med lagerhäggen räddad, beger vi oss tillbaka till den nyplanterade avenbokshäcken. Vi gräver bort en bit av gräskanten närmast singelytan och lägger några stenar på plats. Det ser ganska trevligt ut, tycker vi. Så får det bli.


Allt är inte färdigt än, men vi har skapat ett rum.
Jag gillar det.


fredag 19 juni 2015

Helg-o-fix

Mídsommarhelg - och självklart kan vi inte bara äta sill och jordgubbar som vanligt folk och vara nöjda med det. Nähäminsann. Är det helg, så ska det utföras ett och annat projekt med. Så har familjens överhuvud en gång sagt, och så får det fortsätta. Innan middagen ska starta, drar vi igång gersågen och fixar lite fönsterfoder. Jag inleder med att mäta fel, och eftersom fodervirket är en ytterst ändlig resurs, blir hela projektet alldeles för spännande för mig. Jag bryter ihop och går och lägger mig. Medan jag surar färdigt, sågar favoritmaken och allt blir rakt och i vinkel och hur fint som helst. 

Absolut sista biten fönsterfoder i det här husets samlingar.

Mellan två rejäla regnskurar kastar vi oss ut för den numera traditionsenliga kvällsturen på cykel. Femochetthalvtåringen cyklade på sock igår, men idag har han frisk luft i slangarna och formligen flyger fram. Det gör vi andra med. Vi sicksackar mellan maskar och snäckor på byvägen, men mördarsniglarna siktar vi på. Måtte de aldrig hinna hem till oss innan vi har skaffat mördarankor att göda!

Nordvästra delen av ängen är nu ett enda stort lupinfält för fårhunden att gå vilse i. Vi visslar och ropar och hunden tycks komma fram ur blomsterhavet på olika ställen varje gång. Alltid med en väldigt förvånad uppsyn, som tror han att han kanske denna gång faktiskt har lämnat Kansas/Hemmaljunga och gett sig ut på en walkabout på the yellow brick road.

Lupin på er!
Nyhittad fårhund. Gáski Gullsnudur, vår älsklingsislänning.

Nu vankas det köpta jordgubbär med socker och gräddmjölk. Senare ska vi ut och plocka sju sorters sill att lägga under kudden, dansa runt små grodor samt skåla in det nya året. Tjo!