Sånt man gör

Det är inte klokt vad tiden ränner iväg!

Sedan sist har jag
- snickrat odlingslådor
Det finns fortfarande överflödigt virke på logvinden och jag gör mitt bästa för att minska på högarna. Enklaste och snabbaste lådorna fixades till en liten köksträdgård. 2"2 i hörnen och på långsidornas mitt, så blev det stadigt.

- skyfflat flera kubikmeter jord med hönsbajs i
Något jordigt måste det ju finnas i lådorna, annars blir det klena skördar. Fet och mumsig jord köptes kubikvis och det var ett väldigt skyfflande hit och dit. Av de sju kubiken som forslades hem, finns det fortfarande en hög kvar att rodda med. Fågelbajset gillades av fårhunden, som åt med god aptit.

- blivit illa biten av knott
Var kommer alla små bitande kryp ifrån? Precis allting som kan stickas, bitas, brännas, knipas eller på annat sätt ta en del av mitt kött och blod med sig, söker upp mig om jag så befinner mig på Svalbard. Ett par minuter går det väl att stå ut, men ganska snart blir jag tokig som en ko och rusar inomhus. Här räddades jag för en tid sedan av ett förtjusande gäng fladdermöss. Efter deras besök är här inga knott kvar. Jag hoppas att de små vassa djuren har gjort en T-Rex och dött ut, men så väl är det nog inte.

- frusit in målla
Om man är uppfödd på stuvat ogräs, så har man lixom i blodet att mållan ska skördas. Bort det!, säger favoritmaken. MAT!, hojtar jag och bärgar målla i mängd. Godast stuvad till kokt potatis, vaxbönor och kanske några bitar stekt bacon. Funkar annars på samma sätt som mangold. Tusen gånger godare än spenat.

- firat familjens nioåring
Då var hon mindre än en ordinär soffkudde. Nu görs tillägg till garderoben fortare än jag hinner säga Nya brallor nu igen?!

- feng tjohejat hemmet
Jag är en drällig person. Jag lägger grejer där jag står och är måttligt intresserad av att städa. För att underlätta för mig och, betydligt viktigare, spara på favoritmakens nerver och hjärta, har jag stått över lättja och katastroftänk och tillsammans med min bättre hälft röjt hela huset fritt från överflöd. Så himla skönt! Mitt mål är ett hem som minner om en klostercell (har jag sagt att jag förutom att drälla och stöka är bra på att kasta mig mellan ytterligheter?), men tills vidare nöjer jag mig med det vi har uppnått hittills.

- roat favoritmaken med sedvanligt tredagarsfödelsedagsfirande
Ska man fira födelsedagar så ska man fira ordentligt, tycker jag. I år blev det bl a Teckningsmuseet i Laholm, Louisiana i danska Humlebaek, privat konsert hos en kär vän och duktig musiker samt trädgårdsbutiksbesök. Och så god mat och en fika då och då, förstås. Plus lite mer konst och kultur och grönt.

- kliat sönder alla knottbett
Det går lixom inte att låta bli. De sista betten brukar sluta klia lagom till luciafikat.

- sått och satt
Det är nog ett lökår i år! Morot, potatis, dill och annat vanligt växer oxå bra. Senare på säsongen ska jag testa att höstså en del godingar som t ex haverrot och rotpersilja.

- rensat ogräs
Först hände ingenting. Sedan hände ännu mindre. Sedan kom regnet. Därefter ketchupeffektade svallerkålen å det grövsta.

- planterat några enstaka nyheter i insektsrabatten
Stora plantor stäppsalvia är svåra att motstå.

- glatt mig över humlorhumlorhumlor
De är överallt!

- bestämt mig för att sälja diskmaskinen
Jag har aldrig velat ha någon. Jag vill stå med händerna i diskvattnet och filosofera över ditt och datt. Förresten är det enda sättet att få mina jordimpregnerade händer rena.

- planterat fler fruktträd
Ett päronfamiljeträd och ytterligare ett plommonträd, 'Opal' den här gången, har hamnat i backen i den lilla fruktträdgården. Där finns numera dessutom elva klarbärsträd från familjens morfars trädgård.

- börjat renovera trädgårdsmöblerna
Det tar sin lilla tid. Kanske kan vi sitta nästa sommar. Då har vi eventuellt tid att göra det. Sitta.

- inte bloggat
Förlåt. Om en vecka har jag en slurk semester. Då ska jag försöka bli bättre på att uppdatera mina förehavanden på min lilla jordplätt.

Luftledningar

Förra året brakade tvättvindan ihop under arbetsbördan (eller om det nu var pga mina tankar om vindans fulhet) och sedan dess har vi hängt tvätt att torka på alla mer eller mindre rimliga ställen man kan hitta på en lantegendom av Hemmaljungas kaliber.

När aprilvädret äntligen givit plats för maj månads vårvindar friska och, faktiskt, riktiga sommarvärme, var det rent tvingande att äntligen få hänga tvätt på det sätt tvätt ska hängas. Utomhus på lina. Ordning och reda.

Medan jag befann mig på lönejobb, hämtade favoritmaken beställda 3"3 på sågen. Sedan stämde vi romantisk träff på bygghandeln där skruv, plintar och färg inhandlades. Hemma fördelades arbetet. Maken grävde i grusbacken och jonglerade med plintarna, jag fick en mysig stund tillsammans med byggsågen. En bit upphittad 2"2 fixades till som strävor och sedan var det bara målaskruvamåla som behövdes för att fullända verket. Nu står torkställningen på plats och väntar på sitt jungfrutest. Den beställda tvättlinan i sisal har emellertid ännu inte anlänt postlådehamnen, men det kan nästan kvitta för nu har aprilvädret återvänt med regn och kyliga vindar.

Vad som är lagom höjd på en torkställning får väl var och en bestämma, men Hemmaljungas linor sitter (snart) ca 190 cm över backen. Det passar mig som är fullvuxen och det passar våra stora sänglakan som nu kan hänga att torka snabbt utan att vikas precis på mitten. För att de yngre familjemedlemmarna inte ska kunna undkomma tvättpass de närmaste tio åren, ska en lina sättas på lagom knattenivå mellan stolparna. Där når även kortväxta att knäppa fast våta strumpor och där kan badkläderna enkelt slängas upp efter sommarens kvällsdopp.

Lagarbete i nöd och lust

... så mamma ringde doktorn och doktorn svara': Inga små apor i sängen får vara! 

Min danska läkare tittar i min hals och säger ungefär det motsatta. Så den här lilla apan åker hem och deppar i ett hörn över att vaere syg. Du kanske inte visste det, men det är o-e-r-h-ö-r-t komplicerat att engagera sig fysiskt i egen och annans trädgård om man inte kan vara där rent kroppsligt.

Nöden är emellertid uppfinningarnas moder! Efter två dagars påtvingad vila med tablettintag, honungsvatten och en finsk bok om bär som enda möjliga tröst, finns det bara en rimlig åtgärd för att bevara det sista grynet mental hälsa: att faktiskt gå ut och gräva. Eller snarare, se någon annan gräva. Jag är, hästkurer till trots och enligt egen mening, fortfarande orimligt syg. Det mest fysiska jag orkar med utan att känna mig som en otränad nittioåring, är att lyfta temuggen. Ska det verkligen behöva vara så när man äter penicillinpiller stora som taxar?! The catcher in the rye, eller för den som så önskar - räddaren i nöden - heter Favoritmaken, och han laddar således rullebören med jord, redskap och växter och ränner sedan spänstigt som en hind över skumpiga ängen. Jag kommer flåsande en bit efter med PLANEN i högsta hugg.

Sedan åkern blev äng, har ytan använts till de mest skilda verksamheter. Här har bl a varit ankfarm, skrotupplag och allmän hästhage. Och så har det varit bara en platt gräsyta med stjärntals maskrosor på. Nu finns det en mindre fruktträdgård planterad och självklart gott om plats för en massa bärbuskar. Jag tänker mig snygga rader av olika sorters bär, nogsamt och klokt planterade efter sluthöjd så att ingen skuggar/skuggas mer än nödvändigt. Havtorn, blåbärstry, bärhäggmispel, aronia, rosenkvitten, hallon,... Sötrönn vill jag testa. Blåbär och lingon vore fint att ha. Och åt favoritmaken skulle jag vilja ha en liten hjortronmyr.

Vi har diskuterat Planen tidigare. Vi har kommit överens. Vi har inte tagit i hand och tummat och i vårt eget blod skrivit under ett bindande fördrag, men vi har fattat ett beslut. Ändå är det inte förvånande att vi precis vid tidpunkten för första spadtaget helt enkelt ombestämmer. Här gör vi raderna, säger jag och visar vid tomtgränsen mot norr, för det var ju vad vi var överens om. Mjää, tycker favoritmaken och pekar åt öster. Långs raden med klarbärsträd gör vi raderna, tycker jag då, för här ska minsann ingen komma och säga att jag inte är flexibel. Favoritmaken är ändå inte nöjd. Han kisar och måttar och stegar fram och tillbaka. Plötsligt far han och rullebören iväg åt helt fel håll. Snabbt går det oxå. Jag fattar ingenting och står först kvar och sparkar lite håglöst i en grästorva.

Hans idé visar sig emellertid vara riktigt bra. Varför ta upp yta med bärbuskar i flera rader när vi i stort sett kan göra en enda lång intill tomtgränsen? Vi börjar vid hagtornshörnet på ängen. Vi gör inget mer med hagtornen än att fastna i dem, men de blommar fint och fåglarna verkar gilla dem, så de får vara kvar. Mångfald och sånt bra, ni vet. Nå. Planteringsstart. Blåbärstry. Mitt bästa bär, tror jag. Jag har ätit mig genom allt "bärigt" på jobb, och favoriten är absolut de här långsmala blåbären. Eftersom korspollinering är viktigt för att få en bra skörd ska man plantera olika sorter, men de måste komma från samma region eftersom de annars blommar vid olika tidpunkt (och då blir det ju inte mycket till korspollinering). Lonicera caerulea var. kamtschatica 'Balalaika' är först ut hos oss. Den är ensam, men får sällskap av tre 'Kalinka'. Detta är ryska sorter. Jag ska prova andra sorter med, det finns t ex kanadensiska namnsorter som jag är nyfiken på.

'Kalinka' blommar redan. Här gäller det alltså att pollinatörer hittar vår trädgård för att vi inte ska bli utan bär. Just nu, med endast några få plusgrader och dessutom överraskande snöfall, är det för kallt för bina. Att peppa humlor att bo här, är alltså av största vikt. Men självklart ska en bigård upprättas här så snart vi bara har möjlighet. 

Bärtry mot fingrannen, alltså. Havtornen, en mix av kända och okända namnsorter, placeras åt andra hållet räknat från hagtornshörnet. Nu ska vi fortsätta fylla på med mer gotte. När allt har etablerat sig kommer det säkert att se otroligt fint ut med blommor och bär under säsongen. En del bär, aronian t ex, har dessutom väldigt fina höstfärger. Ett andra plus med den här manövern, är att vi behåller en stor orörd yta som vi kan använda på ett bättre sätt. Kanske för att odla rotpersilja nog för att försörja hela byn?

You say 'potato', I say 'pantoffla'

En god pära är halva måltiden, konstaterade ofta mormor Hilma. Hon lagade "go' mad och möed mad och mad i rättan ti'" hela sitt liv, så hon visste vad hon pratade om. Jag håller med - och tillägger att en god pära faktiskt kan vara hela måltiden. Några kokta färskingar direkt från landet, gärna med smör och salt, är inget annat än en delikatess. Det behövs inte mer.

Just nu står tre sorter på groddning i vardagsrummet. Tidiga 'Maris Peer', här har jag hittat ekologiska sättor, samt höst-/vintersorterna  'Higland Burgundy Red' och 'Salad Blue'. 'Maris Peer' har jag inte provat tidigare, men Trädgårdsmästaren säger att den är fin. Jag litar på det omdömet. De båda andra sorterna är även de helt nya för mig. Jag valde dem enbart för att det är häftigt med kulört mos. Hemhemma serverades 'Blå Kongo'. Det var alltid roligt att se kompisarnas uppsyn när de fick blått potatismos. Här kan det senare i år alltså bli både blå och rosa potatisrätter. 

Det här med att ha sättorna i papperskruka är även det en nyhet. Det var lite trixigt att få till en kruka som faktiskt höll ihop. Först försökte jag snurra och vika runt en konservburk, men jag hade inte alls den rätta knycken. Tejpa, sa familjens morfar när jag började morra. Men tejp förmultnar ju inte. Vetemjöl och vatten, föreslog han då. Men vem orkar göra lim mitt i alltihop? Jag hittade beskrivningar på nätet och pekade på skärmen och frustrerade. Äh, det är bara båg, menade storebror. Till slut blötte jag ett par krukor, ställde dem att torka på köksbänken och var ganska sur. De blev väldigt stadiga och bra, men det ska ju funka att sno ihop krukor av tidningspapper och få dem ordentliga på studs!

Till slut är det Trädgårdsmästaren som finner på råd. Jag kollar i skafferiet och visst har vi en flaska med sådan där "inåtpuckel" i botten. Jag rullar pappret och snurrknöcklar in det i flaskbottnen. Et voila! Eureka! Nu funkar det alldeles utmärkt och risken att jag ska spräcka en ven i pannan har minskat drastiskt. I krukorna har jag lagt vanlig planteringsjord. Jag försöker minnas att vattna/fukta krukorna varje dag.

Nu återstår att bestämma huruvida knölarna ska odlas i jord eller sand samt om det till sällskapet även ska tillföras en sommarsort. Eller ytterligare en senare potatis. Eller kanske både och. Åh, dessa ständiga beslut! 

Och just som man jobbar lite, så får man en del att göra

Solsken och ledig lördag igen. Då är det trädgården som är bästa destinationen. Jag klipper avenbokshäcken för första gången. Kanske var det så att jag skulle ha gjort det när jag planterade häcken i höstas, jag minns inte så noga. Nå, det kanske är fel och det kanske inte blev så bra, men det blev gjort. Ibland får man vara nöjd med det. Jag tittar till de nyplanterade bärbuskarna och kan nöjt konstatera att bl a vinbären 'Röda holländska' ser otroligt fina ut. Ett brätte vita penséer planterar jag i de båda zinklådorna på räcket vid källartrappan. Det lyser så trevligt av det vita mot den faluröda fasaden. I år ska jag nog testa att under sensommaren klippa ner penséerna och se om de tar ny fart. Det ska tydligen funka, men jag har aldrig provat. Och så bestämmer jag att lådorna på väggen precis vid ytterdörren ska få flytta till husets södersida istället. Jag glömmer så ofta att vattna blommorna och de får inget regnvatten eftersom takutsprånget är "i vägen". Kanske kan de väggmonterade blomlådorna istället husa sol- och värmeälskande kryddörter vid uteplatsen? Ja, det blir lite plockande här och var. Avkopplande och mysigt!

En del uppdrag, som att lite lagom lediglördagslött vårfixa i trädgården, är väntade och även efterlängtade. Andra uppgifter ramlar på en utan så väldigt mycket till förvarning.

Att fårhunden är utrustad med såväl raketmotor som svår aversion mot allt som kommer alltför nära vårt territorium, har väl alla i byn lärt sig vid det här laget. Ändå är nog behovet av byxbyte överhängande när luspudeln ligger som en röd rem över gården och inte stannar förrän tvärt ute vid byvägen. Vi ber om ursäkt till den cyklist som eventuellt blev lite nervös av utskällningen. Händelsen akutaktualiserade behovet av grind över vår infartsväg. Jag ska villigt erkänna att jag reagerar på folk ungefär på samma sätt som hunden gör. Mitt hem är min borg och här finns det inga svängdörrar som står och fladdrar. Egenvald ensamhet är trivsam och får jag bara min livsnödvändiga dos av familjen, så räcker det fint att allt övrigt socialt liv sker via vykort eller röksignaler. Gränsmarkeringar är en av mina allra mesta käpphästar. Fastigheter utan staket eller häckar runt tomten gör mig bara nervös. Jag föreslår att vi ska ha en vallgrav och vindbrygga, gärna utkikstorn och kokhet olja med, men favoritmaken är inte alls med på det tåget. Han står kvar på perrongen med den där mycket bestämda uppsynen som han bara har när han är just mycket bestämd. Och så säger han nej med den där mycket bestämda tonen som han bara har när han är just mycket bestämd. Jahupp. Jag inser att det inte är lönt att säga att vallgraven självklart kan vara helt tom på krokodiler så att fårhunden kan använda den som simbassäng istället för att gå in till grannen och ligga i fågelbadet där. Jag lägger ner hela medeltidstemat på direkten. Alla invändningar är att betrakta som reflexsparkar i det här läget.

Vanlig grind, alltså. Utan krokodiler. Det som vi tar tag i först är emellertid staketet ut mot byvägen. Vi har grubblat så mycket och så länge att det är en ren befrielse att från logvinden hämta ner några spontade brädor. Äntligen igång! Jag sågar av fjädern, men lämnar noten. Anledningen till att bara såga ena sidan är helt och hållet en arbetsbesparingsgrej. Brädorna skruvar vi i vanliga stängselstolpar. Tre horisontella brädor per sektion blir det. Nu syns inhägnaden/tomtgränsen bättre än tidigare - fårnätet har varit väldigt osynligt - och alltihop är lite mer rejält. Fast vi är ju inte klara än på ett tag. Det är trots allt 120 meter att fixa.

Medan vi är upptagna med vårt, arbetar gårdshunden på egen tass. Floxrabatten är hem för en mus. En mus som gårdshunden har bestämt sig för att avhysa. Tyvärr är det på bekostnad av både floxen och rosen 'Awakening'. Allt står på trekvart och några av stenarna jag har lagt som en mur, har t o m ramlat ner. När den första och största tröttheten har lagt sig, tänker jag att jag lika gärna kan göra om rabatten. Kanske ska det inte ens vara en rabatt där. Stenarna, som är av modell ta-en-åt-gången-på-säckakärran, passar minst lika bra som kant i Skulpturparken. Där har jag lagt mycket mindre stenar, men dem kan jag flytta på. Rabattjorden kan komma till användning i Ribes-odlingen, för där är ett område med nästan enbart grus och sten. Inte mycket fluff för bärbuskar, inte. Floxen kan jag sätta i rabatten med insektsväxter och rosen kan få campera ihop med 'Valdemar' x2.

Ledig söndag? Ja. Och nej.

Storleken har betydelse!

Trädgårdstidningar och -böcker finns det gott om. Det går tretton på dussinet och varken flödet av eller intresset för dem tycks mattas av. Själv klagar jag inte alls på det. Nä, ös på bara! För mycket trädgårdslektyr är inte nog! Bring it! Det som däremot bringar en del smolk i min bägare är bristen på inspiration för stora trädgårdar. Att med skohorn tränga in allt från utekök och lekplats till odlingar och ett par, tre exotiska lundar kompletta med dammsystem och romantiska Monet-broar på en tomt som egentligen känns trångbodd redan när postlådan sätts på plats, finns det flera lyckade exempel på. 8 rok på 70 kvadrat! Jättebra för den med stora visioner och liten trädgård, men för min del blir det lite... fjuppigt. En 1138-rummare? Någon?

Inte det, nä.

Med tanke på dagens nybyggnationer där trädgårdarna knappt är större än ordinära balkonger, förstår jag att det är litteratur för pytteytor som säljer. Men ändå! Det finns trädgårdar som är större i omfånget. Tills vidare får jag nöja mig med nio sidor i en specialare från Allt om Trädgård, "Rabatt & Design", som jag fick för en tid sedan. Där finns ett reportage från en ett hektar stor trädgård. Glädjande! Min förhoppning är att det presenteras mer sånt framöver. Att ha mycket yta att leka på är nämligen inte alltid enklare än att ha grannen i husväggen. När andra skapar rumskänsla med två armeringsnät, känns det som att jag ska bygga Versailles. När andra markerar tomtgränserna med sex rejäla bamburuggar, har jag enbart ut mot byvägen 120 meter att "häcka till". När andra känner sig som Gulliver på besök i Lilliput, är jag mer som en figur från Elsa Beskows sagovärld. Puttes äventyr på savannen, typ. När andra hinner med sin dagliga trädgårdsrunda medan de borstar tänderna (äsch, som om någon enda skulle vilja tillbringa endast några minuter i sin trädgård!), kommer jag försent till jobbet för att jag gick ut till postlådan och morgontidningen istället för att ta cykeln...

Hemmaljunga är från början ett litet lantställe. Trädgården var ursprungligen en smal remsa närmast huset och här fanns förutom några fruktträd bara en och annan krollilja bevarad när jag kom hit. Åkermarken är sedan länge gräsbevuxen och det finns inga planer på att plöja upp alltihop och sätta fyra tunnland betor och resten potatis. Jag vill ha både fin- och nyttoträdgård och helst bägge delar samtidigt och massor av allt och och både mysigt och storslaget och så vill jag ha det nu. Gärna i förrgår.

Tips på lämplig litteratur - och trollformler! - emottages med största tacksamhet!

Rekordtidig skörd

Det frasar skönt när spaden glider ner i jorden. Vi gräver. Familjens morfar vill förenkla sitt trädgårdsliv, och då är vinbärsbuskarna i trädgårdens östra hörn överflödiga. Morfar tar ett rejält tag om buskens grenar, brorsan och jag gräver. Fras, fras. Vinbärsbusken släpper taget och får stå på marken istället för i. På platsen för de uppgrävda buskarna, sätter storebror sticklingar från desamma. Ungefär 300 (!!!) stycken blir det från några redan bortklippta grenar. Familjens morfar flinar och storebror avtvingar mig ett löfte om att hämta de små plantorna nästa år. Vinbärshäck får det nog bli, tror jag. Eller en återuppstånden Vinbärsskogen.

Ett första gäng vinbärspinnar att jorda. 

Jag skördar 17 svarta vinbär, samtliga är ättlingar till de vinbärsbuskar som fanns i trädgården hos gammelmorbror Erik. Vinbärsskogen var mitt favoritställe. Gömd bland buskarna hade jag perfekt uppsikt över hela trädgården. Ingen kunde överraska mig och, betydligt viktigare, ingen kunde osedd duka till fika under ett av de knotiga äppleträden utan att jag hade chans på att komma till gotterna först.

Det blir Ribes-fest på släpet. Förutom de många vinbärsbuskarna, får jag även med mig några krusbärsbuskar. Det är en äldre sort med ludna, gröna bär. Jag ser fram emot att smaka dem. Tunnskaliga är godast, tycker jag. Och så gräver vi upp fyra rotskott av trädgårdens klarbär. Det gamla trädet utanför fönstret vid matplatsen stupade för ganska många år sedan, men ibland dyker det överraskande upp ett träd mitt bland jordgubbarna. Klarbären är bäst färska, tycker jag, men hemhemma kokades det ofta "spottegröd". Kräm på inte urkärnade körsbär, alltså. Många kärnor att spotta ut blir det...

Hemma igen med mina skatter ska jag plantera de små klarbärsträden. Uff! Spaden studsar på marken. Jag sätter foten på och trycker till. Jag ställer mig på spaden. Jag hoppar på spaden. Då funkar det. Nästa tag. Kling! Klong! Skraaaaap! Sten. Stenar. Miljardstjärntals med stenar. Det är som att gräva ur en underjordisk rullstensås. Förstå att handelsbodarna här omkring måste ha gått med vinst! Det kan inte ha funnits en enda torpare här som lyckats odla mat för mer än maximalt tre måltider. Antagligen fixar inte jag det heller, tänker jag och svär över alla miljoner stenar jag skopar upp. Jag får hemhemlängtan och vill helst bara ge upp. Men så vaknar envisheten och när alla fyra träden är på plats i backen och har matats med finjord och vatten, är jag riktigt nöjd med alltihop.

Det är två år sedan gräset på "ängen" (dvs en av de gamla åkrarna) blev slaget. Här får jag ta och snygga till ytan med klippare. Där de första fruktträden planterades, är gräset numera kortklippt och lättskött.

ÄNTLIGEN! LIVET!

Och februari kom och gick och inte hann jag med. Snart är mars oxå gången, men inte utan min medverkan, faktiskt.

Vintern är alltid ett enda stort stillestånd. Det är något jag delar med familjens morfar, han som går i ide samtidigt som bigårdarna vintras in och inte börjar leva på riktigt förrän det surrar vid flusterna igen. Allt blir ju så tradigt när det enda man kan göra är att frysa och titta på visset!

Nu är det emellertid vinterfritt även i vår del av verkligheten och det är inget mindre än underbart att befinna sig mitt i världen uti vååååårsoooolens glaaaaans - om så bara för att dra upp ett strå ogräs eller peta lite i gammal gräsmattemossa. Tranorna tutar på grannens vångar ackompanjerade av hackspettar och spillkråkor. Det spritter i varenda buske och de sneda holkarna på den än mer sneda logen inspekteras ivrigt av småfåglarne. Jorden går att gräva i igen. Jag flashar undertröjan.

Påskafton 2016 tillbringar jag i trädgården.

Den minimala fruktträdgården berikas med rensade rundlar. Bra för träden, som slipper stångas med en tät gräsmatta, och prydligt för ögat. Jag umgås lite med tanken att plantera smultron runt träden. 'Rügen' är en sort som inte bildar revor. Det kanske hade fungerat.

Fult med gamla etiketter, fint med ogräsfritt. Och 'Filippa' är bästa äpplet. 

Plommonet 'Komet' är nog det tjusigaste fruktträdet. Det sträcker sina grenar som ett naket paraply. Förra året blev det fina plommon, men jag hann tyvärr inte smaka dem. Någon tjuvaktig skata eller trast var först på gottebordet och tog tabberas. 

Knopp ger hopp! 

Mitt bland favoritmakens jordgubbar, de från den älvdalska släktgården räddade och numera 'Kråkgårdens' kallade, växer ett stim gräslök. Jag sorterar så gott jag kan och ger sedan gräslöken en egen bostad, en stor zinkbalja. Gräslöken passar fint att klippa i t ex den stundande nässelsoppan. Det lyfter bort en del av jordsmaken. Och så älskar jag - och humlorna - gräslökens blommor. Jag lämnar alltid några att svaja på strå en bit ovanför den friska "gräsmattan". 

Gott på gång! 

Jordgubbarna, ja. Samma sort har odlats på gården i Älvdalen i många, många år. Med tanke på plantornas överlevnadsförmåga och bärens gudomliga smak, förstår jag att det aldrig har funnits någon egentlig anledning att byta sort. De få plantor som gick att hitta i gårdens gräsmatta efter en längre tids o-skötsel, har överlevt flera flyttar. Nu har de skickat ut revor i massor! Jag börjar ta reda på revorna och planterar dem i nya odlingslådor. Det ryms bara 20 stycken i en låda, så det blir till att snickra fler framöver. Förhoppningen är förstås att så småningom ha så många bärgivande plantor att vi kan äta färska bär under säsong och ändå ha bär att frysa in för höst-, vinter- och vårkonsumtion. Då skulle jag dessutom kunna andas ut och på allvar lita till att sorten är bevarad. Än så länge oroas jag ständigt över att plantorna ska dö ifrån oss. 

'Kråkgårdens'. Smått som ska bli stort. 

Efter Det Stora Grå, den skånska vintern tycks aldrig vara så där Jenny Nyströmskt snörik och fluffig, är det som att själ och öga längtar efter kulör. Jag gläder mig i mängder över de lökar vi satte i höstas i rabatten mot väster. Krokusarna är mer än på gång och lyser piggt i lila och gult. Tulpan, påsk- och pingstlilja, pärlhyacint samt blåstjärna får vi vänta ytterligare lite på, men det gör vi så gärna. 

Inramade av avenbokshäck spretar gröna lökblad. 

Sommartider, hej hej! Klockan är redan en timma mer än den var igår vid den här tiden. Nu är säsongen igång på riktigt! Nu ska allting överallt ske - och dessutom ska De Aderton, bostadens fönster, alltså, putsas. Äntligen! Livet! 

Visionen om den lata trädgården

          Man bör ej äta krita allt uppå denna jord, men städse sig beflita att hålla sina ord.

Så sa han en gång, herr H J Seseman. Det var samme en som rimmade om månadernas dagar. Och där strax efter att december räjsat rakt in i kaklet, så blev det verkligen ett purfärskt år. Jag är inte mycket för nyårslöften. Att lova saker och samtidigt vara en karaktärslös stackare... Nä, det är helt enkelt ingen bra kombination. Där står man i decembernatten och lovar inför universum att man den kommande säsongen minsann enbart ska ägna sin trädgårdstid åt rosor. Tre månader senare spricker alltihop när man faller pladask för tre brätten penséer och därefter går det snabbt utför. Har man börjat med penséerna i mars, så är man snart inne på tyngre grejer. Brokbladiga gräs t ex. Buskar med udda bladformer. Träd med fåniga knoppar. Perenner med blommor som inte syns. Något från växtriket som har ett intressant namn. Vad som helst från växtriket som råkar befinna sig på samma plats som en själv.

Något slags löfte eller mål får jag kanske ändå försöka värka ur mig. Jag kan ju ha ett spår i trädgårdslivet att hålla mig till så här i början av året, menar jag. Att jag inte ska dra igång några direkta odlingar i år, kan jag slå fast. Inga odlingar utom möjligen en fin bondböna och kanske en blå potatis och lite gul lök och randiga betor och någon krullig grönkål. Och jag ska inte tappa huvudet och gå igång på buskar som jag inte har någon bestämd plats för. Om det inte är en brokbladig kornell, förstås. Eller en annan rolig kornell. Eller en kornell. När det gäller fruktträd ska jag enbart nyköpa sådana sorter som passar ihop pollineringsmässigt med de träd jag redan har. Om jag inte hittar någon väldigt intressant sort, så klart, för då får jag ju nyköpa pollineringskompisar. Och bärbuskar ska jag absolut vara restriktiv med. Men rosa vinbär kan jag ju inte motstå och om jag hittar kanadensiska blåbärstry, så behöver jag två stycken. Eller fyra. Rosor ska jag däremot inte ha en enda. Inte en enda. Men om jag kan lägga trädgårdsvantarna på sisådär lagom många som räcker till 40 meter häck, så slår jag till. Motvilligt, förstås, men ändå. Fast några rhododendron blir det i alla fall inte. Nä. Bara den där som luktar honung på bladen i så fall. Och då blir den en present till brorsan. 

Såja. Där har jag en tydlig struktur för hur jag ska anfalla årets säsong i trädgården. Förutom att inte handla hem en massa växter ska jag inte heller dra igång några mängder med byggprojekt i trädgården. Det är bara en torkställning till tvätten som jag måste fixa, för köpetvättvindan vek ju sig förra året. Och så får jag ge logen lite omvårdnad. Och så var det ju grindsolparna som ska fixas och 120 meter staket mot byvägen. Ungarna vill ha en trädkoja, och det kan jag ju inte neka dem, men inget lusthus, ingen friggebod, inget hönshus, inget växthus och inga pergolor. Om det inte är absolut nödvändigt, förstås. Sånt där vet man ju så lite om i förväg...

Åh, jag ser så fram emot en riktigt lugn och tillbakalutad trädgårdssäsong! I år ska jag minsann hinna både att ta fram solstolen och att köpa en ny hängmatta! 

Tideräkning och Ribes

Minns ni ramsan om antalet dagar i respektive månad? Februari tjugoåtta allen', alla de övriga trettioen. Jag gillar fortfarande det avslutet. Det är så härligt tjong-igt. Som passande för marschmusik på gammal brödburk, typ. Inledningen på ramsan lämnar dock en del övrigt att önska. Sanningsenlighet, t ex. Det är helt säkert så att april, juni och september är trettio dagar långa månader. November då? Jag skulle vilja säga nittio. Nittio dagar har november. Och december har två. Max.

Sedan sist har jag vid mer än ett tillfälle brustit ut i lovsång över de bärbuskar som nu förljuvar en bit av Hemmaljungas trädgård mot söder. Vinbär, krusbär och krusvinbär planteras vid uteplatsen för att så småningom bilda en vacker - och god! - häck. Ribes regerar!, skanderar jag medan det ena planteringshålet efter det andra fylls med gröna, röda och vita vinbär; röda och gula krusbär samt de fetsvarta krusvinbären.

Familjens morfar har i sin trädgård ljuvligt goda svarta vinbär av för oss okänd namnsort. Det är sticklingar från Vinbärsskogen, min äldste gammelmorbrors bärodling som jag som späd planta ofta lekte i, i trädgården vid den s k statarlängan bredvid Kungsgården och Herrevadskloster. Ryktet säger att buskarna i vinbärsskogen är ättlingar till de vinbärsbuskar som fanns i klosterträdgården för tokmånga år sedan, men jag vet inte alls om det kan finnas någon grund för det. Sant är i alla fall att buskarna är storvuxna och friska och att de ger semiknubbiga klasar med mycket söta bär. Jag ska ta sticklingar till Hemmaljunga så snart det är möjligt.

En annan vinbärsvariant är det rosa vinbäret, en korsning mellan vita och röda bär. Min förhoppning är att kunna komma över några exemplar av olika namnsorter nästa år. Och så behövs förstås fler buskar av allt det som jag redan har planterat. För mycket Ribes är inte nog!

... februari fem allen' och januari är inte heller längre än så!, om man får önska.

Att sila solen

Jo, jag vet, det är oktober nu. Inte precis den månaden med flest svenska soltimmar. Jag vet, jag är lite sen på det. Men när solen sken som mest och stekte som bäst, då var jag ju upptagen med helt andra saker än att sömma gardiner. Nu är de emellertid klara, tillika upphängda! 

Några av fasters knyppelpinnar blir av med foten. Träet är mjukt och det går lätt att klippa av med sekatören. Jag borrar hål i fönsterfodret och vrider dit pinnarna. Jag tänker först sätta en limklutt i borrhålet, men när jag inte hittar trälimmet direkt så skippar jag det bara. Knyppelpinnarna sitter stadigt ändå. 

I gömmorna hittar jag en rulle av familjens mormors mattvarp. Varptråden var hett eftertraktad på 70-talet när vi ungar tillverkade halsband av färgglada plastpärlor. Nu blir den öglor på de glesvävda linnegardinerna. Gardinen är lätt att hänga upp och lätt att ta ner. Och när den inte behöver hänga för fönstret och sila solstrålarna, samlar jag gardinöglorna på en av de yttersta pinnarna. Enklaste enkla. Och fint.

Och se så vänligt oktobersolen delar med sig av ljuset när en av gardinerna är på plats! Nu är jag förberedd. Må våren 2016 komma snart - och må den vara överdrivet solig!

Rabatt för de nyttiga små II

Lördag och en känsla av absolut tvång att göra rabatt infinner sig. Vi börjar med att lasta kompostjord på kommunens stora återvinningscentral och laddar sedan upp med köpejord i säck. Väl hemma igen börjar vi med att gräva bort gräs och ogräs. 

Det dyker upp fantastiska mängder mellanstora stenar, vi har tydligen en egen liten rullstensås på tomten, och favoritmaken samlar snabbt ihop dessa. Han ska ha dem till något framtida trädgårdsvattenprojekt, säger han. 

Vi skyfflar ut kompostjorden och blandar denna med den vanliga planteringsjorden. Detta görs dels för att få en bättre struktur på jorden, dels för att göra jorden lite "mildare". Stark kompost kan ju bränna tunna rötter.

När all jord är på plats får vi äntligen börja med det roliga: att ställa ut och plantera växterna. 

- Monarda 'Beauty of Cobham', temynta
- Agastache rugosa 'Black Adder', anisört
- Echinops bannaticus, blå bolltistel 
- Pulsatilla, backsippa
- Echinacea purpurea 'Magnus' och 'Alba', röd solhatt
- Stachys byzantina, 'Silver Carpet', lammöron
- Calamintha nepeta, ursprungssorten samt 'Blue Cloud', stenkyndel
- Liatris spicata, rosenstav
- Astrantia major 'Star of Billion, stjärnflocka samt
- Eupatorium purpureum, rosenflockel, vilken ju var ett måste. Två meter rosa perenn går inte att motstå. 

All vårlök återstår att peta ner, men det är ju en dag i morgon med.

Baksidan av rabatten blir oxå fin. Allt ogräs som hunnit växa till sig i det blöta och varma vädret, grävs bort. En rad med halvstora stenar agerar barriär så att trädgårdsgångens singel inte hamnar in i häcken och rabatten.

.

Rabatt för de nyttiga små

Förra året fick favoritmaken en upphöjd rabatt som skulle fyllas med flox. Det blev ganska bra - tills huligankaninerna anföll. De komma från öst och väst var vår trädgårdssignatur då, fast möjligen lite mindre hällörat. De komma från alla j-vla håll, är en mer sanningsenlig version.

Nå, sedan minskade kaninerna drastiskt i antal, och nu är vi så galna att vi testar rabatt igen. Floxen har hämtat in ganska mycket i år, det stärker oss i beslutet att sätta mer fint i backen.

Calamintha nepeta, stenkyndel. Doftar fantastiskt och är en bra dragväxt för bin. Självklart kommer även humlor, fjärilar och annat smått. Jag har valt dels ursprungssorten, dels 'Blue Cloud'. Stenkyndeln blir inte så hög, bara ca 25 cm, så den ska få smita in emellan de övriga perennerna och bilda en slingrande matta. 

Stachys byzantina, lammöron. Jag läste i senaste numret av Natur och Trädgård att just lammöron är en viktig växt för bl a ullbin. De plockar med sig av lammöronens "päls" och bäddar bon av den. Intressant! I rabatten hamnar lammöronen längst fram, som en låg, vackert silverfärgad kant. Sorten är 'Silver Carpet'.

Echinacea purpurea, röd solhatt. Insekterna gillar 'Magnus'. Jag gillar 'Magnus'. Knallrosa kan aldrig gå fel, lixom.
På bilden en vit röd solhatt, 'Alba'. Det blir magra ruggar i år, men jag hoppas på snabb etablering och en mindre skog av hattar inom kort.

Pulsatilla, backsippa. Jag gillar allt det håriga, ludna och spretiga med backsippan. Morotsblast med Pettson&Findus-blommor, typ. Vem kan motstå ett sådant naturens hittepå?

Det tillkommer även Monarda 'Beauty of Cobham', temynta, Agastache rugosa 'Black Adder', anisört, Echinops bannaticus, blå bolltistel samt några narcisser som jag har glömt namnet på, tulpaner i blandade kulörer, ett gäng krokus och några rejäla nävar pärlhyacint. Och så har jag nästan bestämt mig för att det även ska petas in Eupatorium purpureum, rosenflockel. Hur lätt det nu är att peta när det gäller två meter höga perenner...

Och det är alltså här alltihop ska samsas!

Säg hej till publiken!

I nuläget krävs hyfsat bra fantasi, men det ska snart vara i ordning här. Rabatten ligger mot väster och ramas in på två sidor av avenbokshäcken. Längst bort är häcken planterad i dubbla rader. Där blir det en trädgårdsgång. Från det håll jag har fotograferat nu, kommer man alltså snart att tvingas runda den bortersta häckplantan. De plantor av Fagus sylvatica, bok, som står mitt i gången, ska snart få ett nytt hem.

Ja. Lite rensa, lite gräva, lite skyffla finjord - sedan är det bara att plantera och invänta nästa säsong. Vi hoppas kunna bjuda våra vänner pollinatörerna på en fin överraskning då.

Köksfönster

I tidernas begynnelse var beslutet att sätta in ytterligare ett köksfönster. Ett mot väster. Mot infarten och byvägen. Av någon anledning blev det aldrig så. 

Då. 

Att göra hål i en yttervägg känns farligt och spännande. På åttaåringens kalas mitt i junisommaren, frågar jag därför om andras tips och knep. Svaren jag får går alla på samma tema: bara gör't - med en stor såg! Ungefär två månader senare har jag samlat tillräckligt med mod för att sätta igång. 

Till att börja med blir det lite ommöbleringar. Det antika lilla skåpet får inte längre vara med, och bokskåpet, som efter att ha hyst den kanske inte så vanliga kombinationen barnkläder/alkohol, men numera är vällastat med glas och porslin, kasas med viss möda söderut längs köksväggen. 

Jag mäter ute och jag mäter inne. Jag gissar lite oxå. När jag har markerat på väggen var favoritmaken ska borra, går jag ut och väntar. Och se, det funkar ju alldeles utmärkt!

De klädselbrädor som s a s involveras i fönsterhålet, tas bort. Vi är försiktiga, för de ska ju användas igen.

Inifrån sågar vi av panelen - och upptäcker en ständare på fel ställe. Men... hur...? Arbetet stannar upp för en stund medan jag knatar inifrån och ut och utifrån och in för att reda ut begreppen. Ett samtal till familjens morfar lugnar och bekräftar. En avsågad ständare är inte hela världen, det är bara att växla av. 

Det kanske "mest rättaste" nu, är nog att ställa hellånga ständare mellan syll och lejd, men 

1. vi har inget 4"4 hemma i rätt längd

2. sågen har inte öppet för inköp

3. att riva mer än vad som redan gjorts, lockar inte alls.

Det blir istället kortare bitar av 4"4 som används. Den övre delen av den ursprungliga ständaren får stödja sig mot "ramens" överliggare, och den undre snutten av ständaren får oxå nytt virke att hänga upp sig på.

I väggen syns tydliga spår efter ett tidigare fönster, men det har varit stående rektangulärt och suttit lägre än det som nu monteras. I vinkel till fönstret, där lodstocken lutar sig mot väggen, har det tidigare varit en ytterdörr till en glasad farstu. Även i väggarna här syns det hur stora fönster- och dörrhål det har varit en gång. Jag gissar att de stora fönsterna har varit fint spröjsade och väl matchat pardörren vid trappan. I byn finns flera exempel på sådana verandor, både sådana som är påbyggda på huskroppen och sådana som ligger i liv med resten av fasaden. Den glasade farstun, som när vi flyttade in alltså inte var i original utan något slags 50-talsrenoverat tråkskick, fungerade först som en dåligt utnyttjad farstu och blev senare omgjord till gå-in-i-skafferi.

Fönstret monteras och vi förtjusas av hur trevligt ljus det blir i köket.

I logen hittar vi hyvlat virke som passar bra till smygen.

 ... och med vit färg på, blir det ju nästan riktigt bra!

Det här fönstret har varit undanställt i flera år. Det levererades med fel spröjs, men någon retur var inte möjlig. Med en spröjs i vardera båge, får fönstret precis rätt uttryck. De liggande rektanglarna som bildas av två spröjs, gör istället att fönstret ser hoptryckt ut. Ruggigt! Så småningom kommer finsnickarvännen att snygga till detta, så att det nya fönstret får samma utseende som övriga 10*10-fönster i huset. Det blir emellertid ett projekt i vårens varma vindar. 

Nu är det bara resten kvar! 

Logens nya kläder

Logen ser inte mycket ut för världen numera, och helt ärligt vet jag inte hur den ursprungligen har sett ut, men säkert har den någon gång varit brädfodrad. 

Det finns inte möjlighet att lägga all tid och uppmärksamhet på logen, men då och då gör vi snabba attacker och förbättrar läget något. Arbetet med att tömma logvinden pågår, och istället för att stapla panelbrädorna på nytt en våning ner, sätter vi upp dem direkt. 

Logen är klädd med plåt på båda långsidor. Efter en tidigare tjuvkik, vet vi att det finns vindpapp och isolering i åtminstone norrväggen. Här skruvar vi ner ett par av plåtarna och kikar in bakom pappen. Allt är torrt och fint. Vanliga spontade brädor passar bra som luftspalt. Vis av tidigare erfarenhet - samt påmind i realtid av familjens proffssnickare - är jag noga med att göra snyggt vid hörnet. 

Klädselbrädorna får droppnäsorna målade. Första brädan är svårast. Det ska, för att citera en nära familjemedlem som kan det här med bygge på sina fem fingrar, vara jävligt rakt. Till vår oförställda glädje är byggnaden faktiskt tillräckligt rät åt alla håll för att snickrandet ska fungera utan avancerad matematik. 

Med första brädan på plats, är det sedan bara att mata på. Vi får såga ur för takstolarna som sticker fram under takutsprånget, men för övrigt är det raksträcka. Nu gör vi så långt vi kan med det virke som finns tillgängligt, sedan blir det nyköpe till gaveln mot gården.

Plantering

'Valdemar', som agerat marktäckare alldeles för länge, är uppstånden! 

Jag har tidigare - och flera gånger - nämnt min brist på förmåga att fatta beslut när det gäller klätterstöd för 'Valdemar'-na (de är ju två stycken), men nu finns det stöd i livet för dem båda. Det är som att vissa saker löser sig själva om man bara idisslar tillräckligt länge. 

Vi bestämmer vid frukosten att det är en planteringsdag idag. Det dräller en del buskar och perenner här som vill komma i jorden. Jag tar en liten sväng i trädgården och det är då jag kommer på det, hur jag snabbt och jättebilligt kan göra ett rosstöd. 

Med favoritmakens hjälp spänner jag halvtjock ståltråd mellan de båda 4"4. Jag fäster tråden med märlor. När vi behöver något att stå på för att nå att spänna tråd ytterligare något varv, slutar vi. 

Grenarna "flätar" vi in mellan trådarna. Jag tycker om att ståltråden nästan inte syns alls. Det blir luftigare på något sätt än om jag hade skruvat upp ribbor eller fäst armeringsnät mellan stolparna. Nu när rosorna inte längre täcker jorden, får jag plantera någon typ av marktäckande perenn. Jag vill att alla rabatter blir så självgående som möjligt. Favoritmaken är förtjust i blåklockor, så kanske kan det bli någon Campanula. 

Lite blomstring bjuds vi på. Kanske är det sommarens sista?

På norrsidan av planket mot gården, planterar vi en skuggtålig 'Venusta Pendula' som så småningom kommer att täcka större delen av planket och blomma med vita blommor. Någon typ av stöd ska erbjudas rosen, men det får jag återkomma till senare. 

Till sist planteras en 'Open arms' i det som ska bli en rosenrabatt bredvid uteplatsen. Här finns en massa arbete som väntar på att bli gjort, bl a ska en stor volym jord bytas ut. Det låter sig säkert göras även om det står en ros i ena hörnet, tänker jag. 

Grönt ute, grönt inne

Jag vaknar med en kärlek till grönt. Inte blad och löv och sånt, för det har jag ju alltid gillat, men kulören grönt, alltså. Grönt på kuddar och vaser, typ. Det är en högst märklig känsla, jag har nämligen aldrig tyckt om gröna grejer. Men nu vaknar jag och är helt övertygad om att livet, vardagen och hemmet snarast möjligt måste befruktas med grön inredning, annars kommer jag att förvandlas till en liten hög med aska.

Favoritmaken upplyser mig om att det gröna är kreativitetens färg. Fram tills nu har jag alltså drivits av något annat än kreativitet i mitt skapande. Antagligen mannagrynsgröt och pur envishet. Det är de två ting som det har funnits mest av i mitt liv.

Nå, känslor av så angenämt slag som kärlek, lust och skapariver, ska man naturligtvis ta på allra största allvar. Mer grönt! Och vad passar då bättre än att måla om farstun - vit?

Vitt på gult blir grönt om ett tag.

Det är en kanske inte helt självklar manöver, men det blir grönare så småningom. Vitt och grått och grönt ska det bli. Höstterminen ska få en schysst start!

Åtta kubik småsten och ett ösregn

- Överraskning!, flinar favoritmaken när jag nyss hemkommen efter lönearbetet hittar maskiner och förare i trädgården. Uteplatsen gör ytterligare ett fall framåt! 

Det där med att skyffla runt sten och jord och grus på egen hand för att få uteplatsen plan, var väl mest en förflugen och överoptimistisk tanke. Det förstår jag när jag ser det arbete som krävs för att ytan inte ska luta som Baldwin Street. Massor och mera massor krävs för att få allt i våg.

Taktiksnack i söder.

Närmast trädgårdsgången är uteplatsen i samma nivå, men längst ut mot trädgården skiljer det ungefär en halv meter mellan den nya ytan och gräsmattan. För att hålla singeln på plats och dölja duken på slänterna, kommer jag att lägga större stenar på dessa.

I våg. Allt klart för duk. 

Och så åker duken på. Den fladdrar i blåsten och tar svårligen regi, men med hjälp av en fårhund och ett antal stenar lyckas det till slut. 

Anläggarlärling Gáski Gullsnudur gör slutinspektion innan småstenarna tippas av. 

Det regnar och regnar, men jobba får man ju göra ändå (och ärligt talat är jag inte så söt att jag smälter i vatten). Just när jag greppar skyffel och kratta, vrider någon lite till på jättekranen. Perfekt tajming. Regnkläderna är kvar på lönejobbet, och förresten är jag redan sjöblöt, så jag matar på. Drivorna närmast kanterna lämnar jag för att inte riskera att för mycket av singeln rullar ut på gräsmattan. "Kantstenen" får komma på plats först.

Och så slutar det regna. Då går jag in. 

Som ett eget litet Sahara. 

Hemmadjungel

En väldig grönskas rika dräkt har gjort det i stort sett omöjligt att utan överlevnadsutrustning i form av en redigt välgödslad fantasi, klara av att hålla fokus i de av trädgårdens delar som inte underhålls dagligdags. Häromdagen höll jag på att strypas av en humlelian, och snart får vi skicka med ungarna visselpipor att använda för den händelse de inte hittar rätt i vildspenaten. 

 

Årets hittills varmaste dag...

Ser ni hur varmt det är?

... och det är svårt att få till någon riktig fart i projekten. Jag rör mig ungefär som ett slirande kassettband låter. Först i normal hastighet, sedan låååångsaaaaaaamt och efter ett glas saft pilar jag på igen.


Att det verkligen är hett (eller Hot hot hot!!! som The Cure skulle ha sagt), märks inte minst på fårhunden. Gáski är i vanliga fall snabb som en vinthund, men idag gör han inte många knop. När han inte ens reagerar när en traktor passerar ute på byvägen, så förstår vi att han verkligen, verkligen är svettig i pälsen. Han ligger i skuggan och slumrar och förflyttar sig endast för att ta en sipp vatten.

Lagd hund ligger. 

Något måste jag ju ändå göra. Att bara hänga i soffan som en misslyckad sufflé, funkar inte för mig. Jag drar ut i fält och fastnar i den lilla fruktträdgården. Rundlarna som vi grävde i ängen när vi planterade fruktträden, börjar bli lite lösa i konturerna. Jag rensar bort ogräset och genast ser allt mycket bättre ut.

Plommonet 'Komet' tackar genom att genast sätta frukt.
Okej, nä. Men det är gott om små gröna kart på trädet. Jag ser med lika delar förtjusning och iver fram emot att få skörda senare i år.

Mer då? Tja, vad annars gör man när det är "hett så det loar"? Man stickar på vintertröjan, så klart! Åttaåringens beställningsverk har nästan bara sluttampen kvar. Det känns bra. Efter att ha repat upp allt i flera omgångar, börjar jag bli lite småtrött på projektet. Nu vill jag sticka raggsockor istället.

Fiskar in the making. 

Till slut har temperaturen fallit till en mer behaglig nivå, och hela familjen ger sig iväg på den absolut nödvändiga cykelrundan. När vi kommer hem igen möts jag av lite fint vid entrén. Jag är särskilt förtjust i jordrevan. Den doftar ju så gott!