Ordning på torpet

Jag fortsätter att skapa med Fru Fortuna och gudarna på min sida under eftermiddagen. Det går ju inte att sluta när allt är roligt och saker blir bra.

Jag börjar med att känna mig lite för vad gäller den rosrabatt som ska skapas väster om uteplatsen. Först gör jag ett litet spår med spaden och därefter gräver jag ett litet dike. Det har ingen funktion alls, det är bara en mycket tydligare markering som är enklare att se än det tidigare spadspåret. Till höger i bild är rönnspirean och en buske jag inte vet namnet på. Mellan buskaget och rosorna ska det bli en stenlagd gång. Vi har flera stora "stenflak" att använda, och jag tycker att de ska placeras här. Stenen räcker inte till att täcka hela ytan, men jag tror att det kan bli fint att blanda in plattor och stenar i ett oregelbundet mönster. Vi får väl se så småningom.

Längst där borta vid de båda buxbomen ska stengången sluta.

Med rabattdiket grävt och en rasande massa ros- och busktankar tänkta, sneglar jag efter mer att göra. Något slags kant för att hålla singeln på rätt ställe och undvika alltför stor sammanblandning av jord och sten, vore tokbra att ha. Jag har sett köpekanter i tjusig metall, men de är dyra. Brädor är däremot inte så kostsamt - och dessutom har jag ju ganska många att göra av med.

Mellan stolparna där 'Valdemar' snart ska få sträcka ut, gräver jag snabbt ur lite innan jag ställer en rödmålad 5"-bräda på kant och fyller tillbaka jord och singel. Jag inser även att min idé om att skruva fast ribbor som ett klätterstöd, inte funkar. Eller jo, funktionen är det inget fel på, men rent estetiskt blir det inte bra. För klumpigt, tror jag. Det blir nog armeringsnät i alla fall.

Var sak på sin plats. 

Jag blir så nöjd med den faluröda kanten att jag genast gör sammalika vid den blivande rosrabatten. En vanlig bräda kommer förstås inte att hålla i en evighet, men det går ju att göra nytt eller beställa plåtkanter hos smeden när ett byte är aktuellt. 

Kaos i rabatten, men utanför den är det ordning och reda. 

Fääääääärdig!

Just det utropet hoppas och tror jag att jag aldrig kommer att bruka mig av när det gäller trädgården som helhet. Därtill finns alldeles för många idéer och på tok för lite tid. Men när ett mindre projekt avslutas, är det alltid härligt att ge sig själv en uppmuntrande klapp på axeln och nöjt betrakta sitt verk. Kom! Vi tittar på avstånd!, säger antingen favoritmaken eller jag, beroende på vem som är först, och så skuttar vi hand i hand iväg en bit bort för att se hur något tar sig ut.

Med vädergudarna på min sida (eller om jag nu bara har en rackarns tur, det är väl minst lika troligt), hinner jag såga till, skruva upp samt måla staketribborna. Favoritmaken kommer ut och inspekterar. Vi tittar på avstånd. Och jag inviger själva avskildheten, om man säger så. Det går alldeles utmärkt att bakom staketet skala av arbetsbrallorna för att bli kvitt långkalsongerna (siste maj och det krävs kallifeser med långa ben för att man ska uthärda morgontimmarna utomhus?!) och därefter hoppa i byxorna igen. Någon passerar på byvägen, men jag känner mig trygg i min relativa osynlighet. Funktion - check!

Staket och vilt sprudlande spenat. 

Liten rönnspirea Sorbaria grandiflora (jag antar att det är den och inte Sorbaria sorbifolia, för den som bor här blir lixom inte högre än 140 cm hur uppmuntrande jag än är), det är det brunrödgröna som väller fram till höger om staketet, är fena på att förmera sig. Jag gillar det. Från början var tanken att plantera förmeret ut mot byvägen, men växtens låga sluthöjd i kombination med trädgårdens lägre nivå i förhållande till vägen, gör att buskar på ca 150 cm hamnar i knähöjd på förbipasserande. Stora grejer vid vägen, alltså, och så får pytteplantorna i gräset stå kvar och bilda en rönnspireaskog. Skulle den bli alltför våldsam i sin framfart, kan jag väl tukta den med gräsklipparen.

Sånt man gör mellan och under skurarna

Det där med att stanna inne och vänta på uppehållsväder, det får man låta bli om något ska bli gjort i trädgården. Knappt hinner man upptäcka en solstråle förrän man får vända in igen och dra på sig regnstället. 

Men idag! Soligt och varmt! Visserligen bara i sisådär tjugotre minuter, men ändå. Underbart är som bekant kort och man får inte vara hång. Snabb som vesslan passar jag på att fortsätta med del 2 av staketet vid den blivande uteplatsen. Jag hinner med att sätta fast två 2"4 på små klossar på stolparna och att måla. Det är väl inte direkt att se som ett stort steg för mänskligheten, men ett litet fall framåt tycker jag ändå att det är. Vid nästa lilla solglimt kan jag skruva på staketribborna - och sedan är det ju färdigt! 

Snart erbjuds lite mer avskildhet bakom ribborna. 

Och så kommer regnet igen. Med besked. Det skvalar. Överallt. Innanför regnstället och rakt ner i skorna. Det är nu jag inte klafsar in och tänder eld i reaktor 2 i köket. Nä, det är nu jag hämtar jordsäckar, spade och en 'Valdemar'.

Ett hål, en ros och 70 liter jord senare.

'Valdemar' ska snart få något att stödja sig mot här i livet. Jag tänkte först sätta armeringsnät eller kanske -järn mellan de båda stolparna, och därefter funderade jag över möjligheten att köpa rutspaljéer och fästa upp dem. Nu tror jag att jag istället skruvar upp rödslammade, smala ribbor. Det passar ju in bra här.

Omstart på fönsterbänken

I början av året var våra phalaenopsis i full gång med att spruta ur sig blommor. Det har inte gått över än. Fortfarande står den enfärgat rosa brudorkidéehybriden med alla blommor intakta. En vitblommande håller tappert taget om sitt sista flor.

Blommande orkidéer gillar jag, men när de står med gröna blad är de, i mitt tycke, inte alls roliga. Jag ville visa samtliga fyra plantor på dörren häromveckan, men favoritmaken protesterade. Ändrade planer, alltså. Istället för ättestupan ut i komposten, blir det omplantering.

Enligt tips-å-trix gällande för orkidéer, är det lagom att plantera om sin växt ca vart tredje år. För våra exemplar har den tiden snart dubblerats. Det känns lite som att inte gå till tandläkaren en gång om året eller att skippa bilens service. Nervöst. Vad som helst kan vara fel. Och dyrt kan det bli. Fast så särskilt kostsamt blir det förstås inte när det handlar om blommor köpta på det stora, blågula hemmatemplet. Växterna kostar mindre än ett telefonsamtal till bilverkstaden. I våra, och säkert i ytterligare ett par miljoner krukor, har man dessutom sparat in på vitmossan och ersatt den med skumgummi klippt i små bitar.

Jag börjar med att vränga av krukan och frilägga rötterna. Sedan klipper jag bort allt brunt, visset och fult. Några blad tar jag oxå bort. På flera av plantorna ser jag nya anlag för blomstänglar, så hoppet om att få slippa enbart tråkblad framöver lever i allra högsta grad.

När jag är nöjd med rensningen, sätter jag plantan i krukan och fyller på med ny orkidékompost. Den är inte lika grov som den plantorna stått i tidigare, men jag hoppas att den förändringen - och bristen på finfördelad madrass - inte gör att de stupar på fönsterbänken.

Tillbaka till stenåldern

Gabion.
Gjuten mur.
Tegelmur.

Klippt häck.
Friväxande häck.

Tegelmur igen.
Staket.

Buden på vad vi ska välja som avgränsning mellan skulpturparken och gräsmattan helt tätt intill, är många. Vi tuggar och mal, skissar och ältar. På singeln ligger ett relativt stort antal stenar som gabionen ska matas med. Om det nu blir någon gabion. Det ser trött och tradigt ut.

Fler lagerhäggsplantor, kanske?
Spaljéer?

Men - plötsligt händer det! Favoritmaken petar med foten. Föser undan lite av singeln.
- Vi kanske kan lägga stenarna som en markering... i kanten... tänkte jag...
20 minuter senare har vi en åtta meter lång stenmur. 

Inte precis flinta, men vi hojtar Yabbadabbadoo! i alla fall. 

Snabbt, snyggt, billigt och enkelt. Precis som jag önskat hela tiden!

Efterhand som nya stenar i lagom storlek dyker upp här, ska muren ökas på åt alla håll. Den ska bli tjockare, högre och längre. Och helt säkert alldeles, alldeles underbar.

Gröna fingrar är bruna

Det är så det är. Det här med gröna fingrar är en myt. Som om man bara skulle gå ut i spenaten och fjuppa lite och redan från första början ha avlagt gesällprov. För att lyckas med trädgård måste man så klart rota och greja och titta och testa och göra om året efter. Det är inte alltid det blir som man har tänkt sig. Rätt sällan, faktiskt... Ja, och så måste man möga ner sig. Ordentligt. Jag lortar med glädje ner mig varje dag. Skånsk mylla är förstås det bästa, men den sydsmåländska duger den med.

Den vanliga handtvätten efter en dag utomhus, klarar jag fint med tvål och vatten. Naglarnas sorgkanter, bredsvarta som vore de ditmålade med spritpenna och hårda som betong, kräver emellertid något mer. Jag gör därför ett viktigt inköp till det hemmaljuvaljungska hemmet: nagelborste. Eller nä, det blir ingen nagelborste, för det finns inte att uppbringa i butiken (vart är världen på väg?!). Däremot finns det rotborstar - och jag slår till utan minsta tvekan.

... men... är det bara jag som associerar till "Hajen" här?

Kraftig nog att skrubba en flodhäst ren med. 

Till vår oförställda lycka lever och frodas den lilla fruktträdgården. Gräset runt den trivs oxå med tillvaron. Lite för bra, dessutom, så stråna får finna sig i att kapas. Det är ett bredbladigt gräs som tar för sig av levnadsutrymmet på ängen, så att låta det ligga kvar efter favoritmakens fram- och tillbakarusningar med klipparen är inget alternativ. Istället räfsar vi ihop det och lägger det till kompostering. Imorgon får det bli ytterligare en klippning på samma ställe; mistor och tofsar ska bort. En del av hundarnas utgrävningar på jakt efter sork, ska vi lägga jord i. Vrickade anklar har vi inte tid med! 

Längst åt öster har vi älgparkering, vildhallon en masse och, för att räkna som femåringen, en sisådär trettiotusenfemhundrasjutusenmiljonershundrafemtiofemstjärntals små träd. De växer och gömmer älg. Faktiskt är det i det stora hela det enda de gör. Och så petar de med vilje sina smala kvistar i ögonen på oss. Utrustad med sekatör gör jag tappra försök att komma genom och förbi rönnar och björkar och lönnar och en och annan ek. Det är rena Indian-Jonas-expeditionen. Barnen undrar om vi verkligen hittar hem igen. Som tur är har jag mobiltelefonen med mig, så jag ringer till favoritmaken och meddelar att vi antagligen blir lite sena till kvällsmaten. Om vi inte dyker upp alls, får han skicka hundarna att söka efter oss.

Med ögon känsliga för grönt. 

Tanken är att ta bort några av träden och att klippa till de som fortfarande står kvar i backen så att det går att ta sig fram utan risk för att bli hängande på en gren som något kvarglömt julpynt. Hallonen kapar vi nog bara av. De lär ju inte gå att utrota, och det önskar vi väl inte heller, men vissna hallonpinnar kan vi åtminstone slippa.

Pelargoner, pelargoner, pelargoner!

Enkel, lila. Tyvärr namnlös. 

Enkel, rosa. Har inte presenterat sig. 

Rosa fjäder(?)pelargon. En gåva från T för flera år sedan. Plantan blev nedsprungen av en hund och bröts itu - och blev vackrare än någonsin. 

'Katy 13'. En verklig favorit. 

Äggskalspelargon 'Mosaic purple'. Ljuvling!

'Violino'. Nya knoppar som snart brister. Härligt!