ÄNTLIGEN! LIVET!

Och februari kom och gick och inte hann jag med. Snart är mars oxå gången, men inte utan min medverkan, faktiskt.

Vintern är alltid ett enda stort stillestånd. Det är något jag delar med familjens morfar, han som går i ide samtidigt som bigårdarna vintras in och inte börjar leva på riktigt förrän det surrar vid flusterna igen. Allt blir ju så tradigt när det enda man kan göra är att frysa och titta på visset!

Nu är det emellertid vinterfritt även i vår del av verkligheten och det är inget mindre än underbart att befinna sig mitt i världen uti vååååårsoooolens glaaaaans - om så bara för att dra upp ett strå ogräs eller peta lite i gammal gräsmattemossa. Tranorna tutar på grannens vångar ackompanjerade av hackspettar och spillkråkor. Det spritter i varenda buske och de sneda holkarna på den än mer sneda logen inspekteras ivrigt av småfåglarne. Jorden går att gräva i igen. Jag flashar undertröjan.

Påskafton 2016 tillbringar jag i trädgården.

Den minimala fruktträdgården berikas med rensade rundlar. Bra för träden, som slipper stångas med en tät gräsmatta, och prydligt för ögat. Jag umgås lite med tanken att plantera smultron runt träden. 'Rügen' är en sort som inte bildar revor. Det kanske hade fungerat.

Fult med gamla etiketter, fint med ogräsfritt. Och 'Filippa' är bästa äpplet. 

Plommonet 'Komet' är nog det tjusigaste fruktträdet. Det sträcker sina grenar som ett naket paraply. Förra året blev det fina plommon, men jag hann tyvärr inte smaka dem. Någon tjuvaktig skata eller trast var först på gottebordet och tog tabberas. 

Knopp ger hopp! 

Mitt bland favoritmakens jordgubbar, de från den älvdalska släktgården räddade och numera 'Kråkgårdens' kallade, växer ett stim gräslök. Jag sorterar så gott jag kan och ger sedan gräslöken en egen bostad, en stor zinkbalja. Gräslöken passar fint att klippa i t ex den stundande nässelsoppan. Det lyfter bort en del av jordsmaken. Och så älskar jag - och humlorna - gräslökens blommor. Jag lämnar alltid några att svaja på strå en bit ovanför den friska "gräsmattan". 

Gott på gång! 

Jordgubbarna, ja. Samma sort har odlats på gården i Älvdalen i många, många år. Med tanke på plantornas överlevnadsförmåga och bärens gudomliga smak, förstår jag att det aldrig har funnits någon egentlig anledning att byta sort. De få plantor som gick att hitta i gårdens gräsmatta efter en längre tids o-skötsel, har överlevt flera flyttar. Nu har de skickat ut revor i massor! Jag börjar ta reda på revorna och planterar dem i nya odlingslådor. Det ryms bara 20 stycken i en låda, så det blir till att snickra fler framöver. Förhoppningen är förstås att så småningom ha så många bärgivande plantor att vi kan äta färska bär under säsong och ändå ha bär att frysa in för höst-, vinter- och vårkonsumtion. Då skulle jag dessutom kunna andas ut och på allvar lita till att sorten är bevarad. Än så länge oroas jag ständigt över att plantorna ska dö ifrån oss. 

'Kråkgårdens'. Smått som ska bli stort. 

Efter Det Stora Grå, den skånska vintern tycks aldrig vara så där Jenny Nyströmskt snörik och fluffig, är det som att själ och öga längtar efter kulör. Jag gläder mig i mängder över de lökar vi satte i höstas i rabatten mot väster. Krokusarna är mer än på gång och lyser piggt i lila och gult. Tulpan, påsk- och pingstlilja, pärlhyacint samt blåstjärna får vi vänta ytterligare lite på, men det gör vi så gärna. 

Inramade av avenbokshäck spretar gröna lökblad. 

Sommartider, hej hej! Klockan är redan en timma mer än den var igår vid den här tiden. Nu är säsongen igång på riktigt! Nu ska allting överallt ske - och dessutom ska De Aderton, bostadens fönster, alltså, putsas. Äntligen! Livet!