Åtta kubik småsten och ett ösregn

- Överraskning!, flinar favoritmaken när jag nyss hemkommen efter lönearbetet hittar maskiner och förare i trädgården. Uteplatsen gör ytterligare ett fall framåt! 

Det där med att skyffla runt sten och jord och grus på egen hand för att få uteplatsen plan, var väl mest en förflugen och överoptimistisk tanke. Det förstår jag när jag ser det arbete som krävs för att ytan inte ska luta som Baldwin Street. Massor och mera massor krävs för att få allt i våg.

Taktiksnack i söder.

Närmast trädgårdsgången är uteplatsen i samma nivå, men längst ut mot trädgården skiljer det ungefär en halv meter mellan den nya ytan och gräsmattan. För att hålla singeln på plats och dölja duken på slänterna, kommer jag att lägga större stenar på dessa.

I våg. Allt klart för duk. 

Och så åker duken på. Den fladdrar i blåsten och tar svårligen regi, men med hjälp av en fårhund och ett antal stenar lyckas det till slut. 

Anläggarlärling Gáski Gullsnudur gör slutinspektion innan småstenarna tippas av. 

Det regnar och regnar, men jobba får man ju göra ändå (och ärligt talat är jag inte så söt att jag smälter i vatten). Just när jag greppar skyffel och kratta, vrider någon lite till på jättekranen. Perfekt tajming. Regnkläderna är kvar på lönejobbet, och förresten är jag redan sjöblöt, så jag matar på. Drivorna närmast kanterna lämnar jag för att inte riskera att för mycket av singeln rullar ut på gräsmattan. "Kantstenen" får komma på plats först.

Och så slutar det regna. Då går jag in. 

Som ett eget litet Sahara.