Kinabrallor I

Hen som inga byxor har, hen får gå med rumpan bar. Visst är det ruskigt? Jag vill då verkligen inte råka få syn på någons bleka rådjursrumpa i offentligheten. Hua. Självklart visar jag hänsyn och påkläder min bakdel för att skona andras ögon. Men vad ska jag då skyla mig med? Det finns ju så mycket att välja på!

Traditionella kinesiska byxor. Kan det vara något? Det ska jag ta reda på, tänker jag. På det världsvida internettet hittar jag en beskrivning som tilltalar mig. Själva plagget är kanske inte det mest dressade jag har sett, men att skapa byxor av två tygrektanglar och några raksömmar, är för simpelt för att inte testas. Alltså skrider jag till verket.

Först och främst: tyg. Sånt behövs. Jag har tre meter randigt linnetyg. Det lär räcka även till någon så fullvuxen som mig.

Långrandigt, fast på ett bra sätt. 

Jag behärskar mig och ivern att komma igång omedelbums, och tar mig faktiskt tiden och det relativa omaket att stryka tyget. Enär vi lägger större vikt vid att pelargonerna är bladlusfria än att våra kläder är släta, är den lilla blomsprutan som tidigare använts att fukta stryktvätten med, fylld med såpvatten och därmed ute ur leken. Men det finns ju enkla lösningar att ta till.

Dänkflaska av basmodell.

Med tyget slätt och blankt, kommer det svåra: att tänka. För tänka måste jag. Beskrivningen består endast av några skisser och en text om hur sömnaden ska gå till. Måtten får man anpassa efter sin egen kroppskonstitution. Jag mäter och tänker och mäter och tänker igen. Jag förstår inte riktigt sömnadsinstruktionerna, och förklaringarna till några av de markerade måtten är inte helt glasklara för mig. Det blir till att höfta en del, kisa lite och så ta resten mellan tummen och pekfingret. 

Med några ungefärliga mått i bakhuvudet och en stilla bön om lycka och framgång, klipper jag till. Som möbeltapetserare har jag många gånger drabbats av klippångest. 26 meter stormönstrat tyg ligger på klippbordet, klippnotan är kollad och dubbelkollad både på längden och tvären - och handen förmår inte klämma till om saxen. Ett litet felklipp gör kanske att det blir omöjligt att mönsterpassa tyget. Idag är det annorlunda. Det finns tyg så det räcker och blir över, och det går att skarva och låtsas som att det ska vara så. Klipp, klipp, säger saxen! 

Två rektanglar ska bli... eeh... två rektanglar som sitter ihop. 

Fröken Tanja hade varit stolt. 

Det går bra. Jag har minsann klarat symaskinkörkortet en gång i tiden. Kanske 1983. Jag har inte fått något besked om att jag måste förnya det, så antagligen gäller det fortfarande. På uppkörningen skulle man sy cirklar och svängar och på linjer och mellan linjer. Och fröken Tanja gjorde klart att man absolut inte fick busa och trycka för hårt på gaspedalen. Håll dina hästar, tänker jag för mig själv. Det är raksträcka, men det kan dyka upp en knappnål när man minst anar det.

Fröken Tanja hade tittat åt ett annat håll. 

Ett ben blir det. Och ett ben till, men det blir ut-och-in. Det hade varit enklare att sy rätt om tyget hade en tydlig avig- respektive rätsida. Just med det här tyget, vilket är sammalika på båda sidor, vore det smartast att nåla båda byxbenen innan sömnad. Då hade det varit mycket lättare att förstå vilket håll vikningen skulle göras. Att sy byxor kräver lite koncentration. Att premiärsy byxor som mest ser ut som en propeller, det kräver en mycket större dos koncentration. Jag sprättar upp bensömmen - just nu känns det inte alls som en fördel att ha långa ben - och tvättar sedan hjärnan med mindfulnesskoncentrat för att inte slinta vid symaskinen.  

Ett ben upp och ett i minne. 

På bilden ovan ser vi alltså resultatet av tre raksömmar. För den händelse jag följer instruktionerna och nöjer mig med det enklaste enkla, är byxorna färdiga för användning om ytterligare fem sömmar. Jag funderar dock på att ge mig i kast med en del egenpåhittade ändringar och tillägg. Mer om det i nästa inlägg.