Hänga matta

I ett tidigare inlägg  nämnde jag Ardy Strüwers "Sommarvindarnas dragspel". Det är en fantastisk matta som favoritmaken tidigare har borrat ner tårna i för en stunds meditativ vila. I Hemmaljunga låg mattan framme en kort period, men blev snart ihoprullad och säkerhetsförvarad. I en familj där samtliga rusar in med ytterskor när det är bråttombråttom, slabbar med glass och chokladmjölk, släpar in kladdiga pinnar, kottar och lik, har sitt eget "gående bord" med mackor och middagar - ja, i den familjen ligger en finmatta himla risigt till, helt enkelt.

När vi bestämt oss för att förändra vardagsrummet, enades vi även om att mattan skulle få vara med igen. Men även om barnen är stadigare och fårhunden är rumsren, så kändes det ändå inte riktigt tryggt att låta mattan breda ut sig på golvet. Istället beslutade vi oss för att hänga den på väggen. Ett samtal till butiken där mattan inhandlades, gav oss all information vi behövde. Och det var inte lite. Det var pyttelite. "Spika upp den!"

Sagt och gjort. Hemmets tapetserare (dvs jag) fick anta utmaningen att se till att tretton kilogram matta faktiskt blev kvar på väggen. Jag matchade en 20 mm tjock panelbräda med 30 mm dyckert. Brädan sågade jag något kortare än mattans bredd, och med förhoppningen att smyga in brädan ordentligt, målades brädändarna med samma färg som väggen. Sedan var det bara att spika.

Jag satte spiken ganska tätt och försökte att hålla en rak linje. Mattans överkant lät jag gå över brädan med någon centimeter. Mattluggen vek jag undan så gott det gick för att inte slå sönder textilfibrerna. När jag rufsade till mattluggen, doldes spiken direkt. Till sist skruvades brädan i väggen.

Mattan är på plats tillsammans med två fåtöljer från bankdirektörens kontor. Här sitter vi och jäser på svajande resårer. Någon gång ska familjens tapetserare (jupp, jag) ta tag i det möbelprojektet. Och visst är det väl här vi ska ställa schackbrädet?