Sticklingsdax

Pelargonerna börjar sträcka på sig så smått nu. Det gläder mig att det inte har blivit fler än fyra dödsfall i vinter. De båda tulpanpelargonerna gick först, och därefter tackade två 'Katy 13' för sig, satte tofflorna och trillade av pinn'. De båda kvarvarande 'Katy 13' har sett risiga ut hela mörkerhalvåret. Den ena fick förvisso ett kraftigt bladlusangrepp, som jag bekämpade med såpvatten i hundratals omgångar. Uttrycket att suga musten ur något/någon, måste komma från den som observerat bladlöss anfalla en växt. Det har varit en kamp! Både för pelargonen och mig.

En av äggskalspelargonerna har varit väldigt levnadsglad på sistone. Ett av skotten for iväg längs fönstersmygen, så jag klippte helt sonika av det. Det blev två sticklingar som jag genast satte i kruka. Jag namnar ordentligt och så sätter jag en plastpåse över som får agera drivhus. 

Två små 'Mosaic purple', vanlig gul lök samt äpplet 'Elise'.

Att sätta sticklingarna direkt i jord, är nytt för mig. Jag har tidigare alltid satt sticklingar i vatten och väntat på att det ska bildas rötter, men så här på medelålders dagar har jag lärt mig att rotbildningen underlättas betydligt om sticklingen får stå i jord.

Det första projektet, att föröka rosengeranium, startade för någon vecka sedan. Hemma kallades den "fiseblomma", men jag har hört en massa olika namn på den här doftpelargonen. 'Doktor Westerlunds blomma', är kanske det vanligaste - och mest rumsrena. Fyra sticklingar satte jag, och fyra sticklingar lever fortfarande. Jag har inte vågat peta i jorden för att kontrollera rötterna, men med tanke på att inte någon av sticklingarna har vissnat eller på annat sätt sett konstig ut, antar jag att allt har utvecklats bra. Jag låter det vara så här ytterligare en tid innan jag ger varje planta en egen kruka.

Rosengeranium, en av mina bästa barndomsdofter. I bakgrunden "farmors lök", som jag ännu inte hittat rätt namn på. 

Ampellilja. Hur många kan man ha i ett ordinärt hem, egentligen? När de stora plantorna håller på att duka under av tyngden från alla bebisplantor som hänger i sina ampelliljenavelsträngar, klipper jag av småttingarna och ställer dem i vatten. Det tar inte många dagar innan det finns kritvita, spänstiga rötter. Jag kan inte kasta någon. Det är ju ett liv!

I köksfönstret står den dagsaktuella flocken med ampelliljor som behöver jord och kruka. Jag gör väl som jag brukar: planterar många tillsammans och ställer in dem på barnens rum. Det får nog plats med någon kruka till om jag klämmer ihop dem lite. 

Ett glatt gäng i bostadskö.