Alla fel! Vi har hela listan!

... och lagerhäggens mustiga höstfärger är verkligen slående. 

Nä.
Lagerhäggen är död.

(1) Jag skulle ha börjat med att gräva runt buskarna för att ge dem en chans att bilda nya, fina rötter innan jag grävde upp dem året därpå. Det var tyvärr inte möjligt, enär familjens morfar gick bananer med sin spade och handgrävde 27 kubik jord för att kunna fixa dränering och isolering runt husgrunden. (2) Däremot kunde jag ha klippt ner buskarna innan plantering för att matcha storleken på rot och bladmassa bättre. Tyvärr var jag lite hång och ville ha stora buskar omedelbums. Och de såg ju fina ut. Jättefina, faktiskt. (3)Trots detta skulle jag ha vattnat mycket noggrannare. Det räcker inte med regn. Inte ens när det regnar en Vänern om dagen.

Vad bra! Nu har du lärt dig det!, sa familjens morfar hurtigt. Han såg väl att jag darrade lite med underläppen.
Och nu då?

Trädgårdsmästaren har varit här och klippt ner en av buskarna. Den är grön och kan nog klara sig. Jag har röjt bland de tre övriga buskarna, och i en av dem finns det en liten fjupp som blommar på grön kvist. En och en hundradels buske kvar, alltså. Resterande ska jag gräva upp och ersätta. Jag tror att det blir nya lagerhägg, men det blir inte en lika långa rad som tidigare. Längst ut, där husgaveln tar slut, är jag nämligen sugen på ett klätterstöd för något vilt och vackert. Jag såg finfina portaler hos och av herr Borg när juntan fick besöka trädgården i början av maj. Kanske blir det något liknande här.

Sommarkväll

Vi ska inte alls vara ute och jobba. Bara gå en runda i trädgården. Men det blir lite fix ändå, förstås. Jag plockar sten och matar en ny liten rullstensås. Fårhunden hittar något äckligt att äta. Gårdshunden blir utskälld av skator. Favoritmaken vattnar jordgubbären. Kråkgårdens växer så det knakar. Bären från familjens morfar var helt borttappade tills för några dagar sedan. Då ledde favoritmaken hela familjen ut på upptäcksfärd som vore han en av Linnés lärljungar - eller möjligen Linné själv! - och pekade triumferande på några förskrämda jordgubbsplantor i vildgräset. Nu är de prydligt planterade i balkonglådor i väntan på en egen plätt att ta över. 

Och medan vi alla gör sånt som vi är bra på, doftar den blommande bukettspirean (efter ett antal felsägningar numera omdöpt till apspenat) som jäst saft...

... och himlen är så där avlägset ljusblå och evighetslång...

... och "The midnight sun never sets" spelas på repris i huvudradion.

Vår låt.
Favoritmakens och min.
Må vi få dela många sommarkvällar.

Universum har tvättat öronen

Solsken efter en himlans många dagar med blaskigt väder, leder ofelbart till att tvättmaskinen får jobba järnet och att all blöt tvätt hängs på tork utomhus. På tvättvindan. Hemmaljungas exemplar är ett relativt dyrt objekt, inköpt för kanske tre år sedan. Den har gjort sitt jobb utan att knota, och jag har varit mycket nöjd med funktionen.

En sak som jag däremot inte uppskattar är formen. På en skala 1-10, där 10 är högsta poäng för snygghet, hamnar tvättvindan på -40. Jag säger det inte högt, men jag tänker det. Mildars, vad ful tvättvindan är! Jag skulle hellre ha en sådan där vitmålad torkställning av trä. Lite mer förr-i-tiden-stuk, typ. Ungefär så tänker jag medan jag hänger upp det rentvättade sofföverdraget bredvid mormors linneservietter och -handdukar samt ungarnas tvättkorgsbidrag för de senaste fyra dagarna.

En stund senare hämtar snartåttaåringen mig. Jag ser redan på avstånd vad som har hänt. Vindan ligger kantrad på ängen och kan inte ta sig upp. Längst ner vid marken, har röret knäckts. Det blir nödslakt på stället.

Nu måste jag snart snickra. I fortsättningen ska jag vara lite försiktigare med mina affirmationer. 

Prima antenn till salu! Här får vi in Pekings närradio.

Andnöd botas

För ungefär en månad sedan kom trädgårdsmästaren på besök och pratade bl a om bigarrååtgärder. Trädet är fint i formen, men det grönskar hipp som happ. Ett löv här, två löv där och inget där emellan. Att ta bort gräset runt trädet, kan vara en lösning för att s a s få bättre fjong i grenen. Att stam och grenar är täckta av grå lav, är ett tecken på näringsbrist hos trädet, vilket gör att dess motståndskraft mot "inkräktare" minskar. Hög tid för bättre skjuts i trädet, alltså. 

Jag använder spaden som måttstock. Spadens längd, i det här fallet 120 cm, blir cirkelns radie. Mitt i arbetet blir jag osäker på om jag gör rätt. Jag kanske gör cirkeln för liten? Eller för stor? Ett samtal till trädgårdsmästaren ger raka besked. Jag är på rätt kurs och det är bara att fortsätta gräva bort grässvålen, som suger vatten och näring utan att tänka på att andra kanske oxå vill ha. Jag tipsas även om att fixa något slags kant och att kanske plantera perenner under trädet i höst. En marktäckare kommer att förenkla för mig (mindre ogräsrensning), och även om plantorna fyller den öppna ytan kommer det inte att bli så kompakt som gräsmattan. Något slags näva, kanske? Jag gillar nävor. De påminner om pelargoner (inget konstigt alls, de tillhör alla nävfamiljen, Geraniaceae) och de i sin tur påminner mig om gammelmorbror Erik. 

Det hörs nästan hur trädet drar efter andan för varje grästorva jag tar bort. När jorden är helt bar, ska den gödslas. Därefter kommer jag att få uppleva ett fyrverkeri av knoppar som brister ut i ärtgröna blad! Hoppas jag. Möjligen är det inte riktigt så det funkar. Jag ska fråga trädgårdsmästaren om det där. 

Heltäckningsmattan ska bort! 

Hotta, för fan!

Vill ni veta någonting, så fråga uggl... chefen! I alla fall om frågan gäller något från den rika floran i vår del av verkligheten och det hampar sig så att chefen chefar trädgårdsodlingsanläggningsgrejer.

Jag klipper en kvist av den oidentifierade busken i närheten av 'Valdemar' och det nya staketet. På jobb ber jag att få ett namn.
- Bukettspirea, säger chefen utan att darra på vare sig röst eller manschett.
Inget svårt alls. En pissekaga, som vi säger i Skåne.

Bukettspirea i juni. Regn och blåst, därav den lite osläta bilden.

Det är roligt att veta namnet på växter och det är ännu roligare när namnet låter fånigt. Det vetenskapliga namnet för bukettspirea är Spiraea vanhouttei (jag trodde att det var ett chefpåhitt, så jag har kollat upp det). En spirea att kasta bort, alltså. Det namnet glömmer jag nog inte.

På tok för stor för att låta sig bli iväghottad.  

Ordning på torpet

Jag fortsätter att skapa med Fru Fortuna och gudarna på min sida under eftermiddagen. Det går ju inte att sluta när allt är roligt och saker blir bra.

Jag börjar med att känna mig lite för vad gäller den rosrabatt som ska skapas väster om uteplatsen. Först gör jag ett litet spår med spaden och därefter gräver jag ett litet dike. Det har ingen funktion alls, det är bara en mycket tydligare markering som är enklare att se än det tidigare spadspåret. Till höger i bild är rönnspirean och en buske jag inte vet namnet på. Mellan buskaget och rosorna ska det bli en stenlagd gång. Vi har flera stora "stenflak" att använda, och jag tycker att de ska placeras här. Stenen räcker inte till att täcka hela ytan, men jag tror att det kan bli fint att blanda in plattor och stenar i ett oregelbundet mönster. Vi får väl se så småningom.

Längst där borta vid de båda buxbomen ska stengången sluta.

Med rabattdiket grävt och en rasande massa ros- och busktankar tänkta, sneglar jag efter mer att göra. Något slags kant för att hålla singeln på rätt ställe och undvika alltför stor sammanblandning av jord och sten, vore tokbra att ha. Jag har sett köpekanter i tjusig metall, men de är dyra. Brädor är däremot inte så kostsamt - och dessutom har jag ju ganska många att göra av med.

Mellan stolparna där 'Valdemar' snart ska få sträcka ut, gräver jag snabbt ur lite innan jag ställer en rödmålad 5"-bräda på kant och fyller tillbaka jord och singel. Jag inser även att min idé om att skruva fast ribbor som ett klätterstöd, inte funkar. Eller jo, funktionen är det inget fel på, men rent estetiskt blir det inte bra. För klumpigt, tror jag. Det blir nog armeringsnät i alla fall.

Var sak på sin plats. 

Jag blir så nöjd med den faluröda kanten att jag genast gör sammalika vid den blivande rosrabatten. En vanlig bräda kommer förstås inte att hålla i en evighet, men det går ju att göra nytt eller beställa plåtkanter hos smeden när ett byte är aktuellt. 

Kaos i rabatten, men utanför den är det ordning och reda. 

Fääääääärdig!

Just det utropet hoppas och tror jag att jag aldrig kommer att bruka mig av när det gäller trädgården som helhet. Därtill finns alldeles för många idéer och på tok för lite tid. Men när ett mindre projekt avslutas, är det alltid härligt att ge sig själv en uppmuntrande klapp på axeln och nöjt betrakta sitt verk. Kom! Vi tittar på avstånd!, säger antingen favoritmaken eller jag, beroende på vem som är först, och så skuttar vi hand i hand iväg en bit bort för att se hur något tar sig ut.

Med vädergudarna på min sida (eller om jag nu bara har en rackarns tur, det är väl minst lika troligt), hinner jag såga till, skruva upp samt måla staketribborna. Favoritmaken kommer ut och inspekterar. Vi tittar på avstånd. Och jag inviger själva avskildheten, om man säger så. Det går alldeles utmärkt att bakom staketet skala av arbetsbrallorna för att bli kvitt långkalsongerna (siste maj och det krävs kallifeser med långa ben för att man ska uthärda morgontimmarna utomhus?!) och därefter hoppa i byxorna igen. Någon passerar på byvägen, men jag känner mig trygg i min relativa osynlighet. Funktion - check!

Staket och vilt sprudlande spenat. 

Liten rönnspirea Sorbaria grandiflora (jag antar att det är den och inte Sorbaria sorbifolia, för den som bor här blir lixom inte högre än 140 cm hur uppmuntrande jag än är), det är det brunrödgröna som väller fram till höger om staketet, är fena på att förmera sig. Jag gillar det. Från början var tanken att plantera förmeret ut mot byvägen, men växtens låga sluthöjd i kombination med trädgårdens lägre nivå i förhållande till vägen, gör att buskar på ca 150 cm hamnar i knähöjd på förbipasserande. Stora grejer vid vägen, alltså, och så får pytteplantorna i gräset stå kvar och bilda en rönnspireaskog. Skulle den bli alltför våldsam i sin framfart, kan jag väl tukta den med gräsklipparen.