Fääääääärdig!

Just det utropet hoppas och tror jag att jag aldrig kommer att bruka mig av när det gäller trädgården som helhet. Därtill finns alldeles för många idéer och på tok för lite tid. Men när ett mindre projekt avslutas, är det alltid härligt att ge sig själv en uppmuntrande klapp på axeln och nöjt betrakta sitt verk. Kom! Vi tittar på avstånd!, säger antingen favoritmaken eller jag, beroende på vem som är först, och så skuttar vi hand i hand iväg en bit bort för att se hur något tar sig ut.

Med vädergudarna på min sida (eller om jag nu bara har en rackarns tur, det är väl minst lika troligt), hinner jag såga till, skruva upp samt måla staketribborna. Favoritmaken kommer ut och inspekterar. Vi tittar på avstånd. Och jag inviger själva avskildheten, om man säger så. Det går alldeles utmärkt att bakom staketet skala av arbetsbrallorna för att bli kvitt långkalsongerna (siste maj och det krävs kallifeser med långa ben för att man ska uthärda morgontimmarna utomhus?!) och därefter hoppa i byxorna igen. Någon passerar på byvägen, men jag känner mig trygg i min relativa osynlighet. Funktion - check!

Staket och vilt sprudlande spenat. 

Liten rönnspirea Sorbaria grandiflora (jag antar att det är den och inte Sorbaria sorbifolia, för den som bor här blir lixom inte högre än 140 cm hur uppmuntrande jag än är), det är det brunrödgröna som väller fram till höger om staketet, är fena på att förmera sig. Jag gillar det. Från början var tanken att plantera förmeret ut mot byvägen, men växtens låga sluthöjd i kombination med trädgårdens lägre nivå i förhållande till vägen, gör att buskar på ca 150 cm hamnar i knähöjd på förbipasserande. Stora grejer vid vägen, alltså, och så får pytteplantorna i gräset stå kvar och bilda en rönnspireaskog. Skulle den bli alltför våldsam i sin framfart, kan jag väl tukta den med gräsklipparen.