Gröna fingrar är bruna

Det är så det är. Det här med gröna fingrar är en myt. Som om man bara skulle gå ut i spenaten och fjuppa lite och redan från första början ha avlagt gesällprov. För att lyckas med trädgård måste man så klart rota och greja och titta och testa och göra om året efter. Det är inte alltid det blir som man har tänkt sig. Rätt sällan, faktiskt... Ja, och så måste man möga ner sig. Ordentligt. Jag lortar med glädje ner mig varje dag. Skånsk mylla är förstås det bästa, men den sydsmåländska duger den med.

Den vanliga handtvätten efter en dag utomhus, klarar jag fint med tvål och vatten. Naglarnas sorgkanter, bredsvarta som vore de ditmålade med spritpenna och hårda som betong, kräver emellertid något mer. Jag gör därför ett viktigt inköp till det hemmaljuvaljungska hemmet: nagelborste. Eller nä, det blir ingen nagelborste, för det finns inte att uppbringa i butiken (vart är världen på väg?!). Däremot finns det rotborstar - och jag slår till utan minsta tvekan.

... men... är det bara jag som associerar till "Hajen" här?

Kraftig nog att skrubba en flodhäst ren med. 

Till vår oförställda lycka lever och frodas den lilla fruktträdgården. Gräset runt den trivs oxå med tillvaron. Lite för bra, dessutom, så stråna får finna sig i att kapas. Det är ett bredbladigt gräs som tar för sig av levnadsutrymmet på ängen, så att låta det ligga kvar efter favoritmakens fram- och tillbakarusningar med klipparen är inget alternativ. Istället räfsar vi ihop det och lägger det till kompostering. Imorgon får det bli ytterligare en klippning på samma ställe; mistor och tofsar ska bort. En del av hundarnas utgrävningar på jakt efter sork, ska vi lägga jord i. Vrickade anklar har vi inte tid med! 

Längst åt öster har vi älgparkering, vildhallon en masse och, för att räkna som femåringen, en sisådär trettiotusenfemhundrasjutusenmiljonershundrafemtiofemstjärntals små träd. De växer och gömmer älg. Faktiskt är det i det stora hela det enda de gör. Och så petar de med vilje sina smala kvistar i ögonen på oss. Utrustad med sekatör gör jag tappra försök att komma genom och förbi rönnar och björkar och lönnar och en och annan ek. Det är rena Indian-Jonas-expeditionen. Barnen undrar om vi verkligen hittar hem igen. Som tur är har jag mobiltelefonen med mig, så jag ringer till favoritmaken och meddelar att vi antagligen blir lite sena till kvällsmaten. Om vi inte dyker upp alls, får han skicka hundarna att söka efter oss.

Med ögon känsliga för grönt. 

Tanken är att ta bort några av träden och att klippa till de som fortfarande står kvar i backen så att det går att ta sig fram utan risk för att bli hängande på en gren som något kvarglömt julpynt. Hallonen kapar vi nog bara av. De lär ju inte gå att utrota, och det önskar vi väl inte heller, men vissna hallonpinnar kan vi åtminstone slippa.