Omtag

Årets första dag är av tradition den dag då börsen töms i fickorna på fröleverantörerna. Än så länge, med sisådär 20 timmar avklarade på nyåret, har emellertid inte en krona lämnat plånboken. I år, det är stora ord med tanke på att inte ens ett dygn har passerat, jag är medveten om det, står vi styvnackat emot alla impulser och lägger varken ekologiska bondbönor eller kulturarvsbroccoli i varukorgen på ett tag än. För att klara det, har vi helt sonika ignorerat varenda fröfirma. Vi har ju inte hur mycket karaktär som helst.

Nå, odlingssäsongen - och nu menar vi den som normalt ännu inte har startat, inte den som fortfarande håller igång enär klimatet är trotsigt som en obstinat femåring och vägrar hålla sig till almanackan - ska förstås berikas med en massa gotter, men i år är det vår tur att göra tabberas i landen. Vår kamp mot kaninerna är intensiv och, som det verkar, evighetslång. Förra året fick vi behålla potatisen, ett par inburade jordgubbsplantor samt blad från den kryddträdgård, vilken triumferade 160 cm över backen likt Babylons hängande trädgårdar. Varför kaninerna inte kan nöja sig med gräs och vilda örter, är en gåta. Månne är de korsade med get, för t o m klätterrosorna och en überjävligt taggig taybärbuske, blev kapade upprörande nära marknivå.

För att ro detta projekt, att få hemodla åt oss själva, iland, gäller det nu att kaninsäkra. Att plantera ett minfält runt odlingslandet, är ett sätt att freda grönsakerna. Vallgrav med attacktränade kajmaner, är ett annat alternativ. Ett mycket lockande sådant, får jag tillstå. För att slippa otrevligheter, det kan ju drulla runt barn, hundar, gamla gubbar och en och annan granne här, får det dock bli en mer gästvänlig lösning. Staket ligger väl närmast till hands. Eller upphöjda bäddar. Kanske upphöjda bäddar med staket.

... och minor. Små trampminor. Snälla?