Stickerian stickera,

... stickåbrinn och stickådräll, ja, jag känner mig så glad och karusell!

Jag har ingen aning om när stickning som handarbetsteknik uppfanns och jag vet inte var och av vem. Jag tycker att det är väldigt märkligt att någon svingade två pinnar och lite tråd och så, plötsligt, "Waah! Jag ba' knåpade ihop en brynja här! Kolla!", och så tyckte andra att det var värsta grejen och ville vara lika trendiga och ligga i framkant. Och plötsligt satt en hel värld och mosstickade och gjorde falska flätor och sjalar i näverstickning. Eller hur det nu var. Jag har ju faktiskt inte en susning. Det får bli efterforskningar i ämnet, för, som de kloka säger: Ingen spaning - ingen aning.

När det gäller min egen sticknings historia, är det enklare. Jag lärde mig att rätsticka när jag var en helt späd planta. Jag tittade i en snyggt illustrerad broschyr och följde instruktionerna där. Ljusgult var min finaste färg och garnet skulle vara luddigt och mjukt. Jag köpte det på Konsum i byn. 100% akryl. Min stora kärlek på den tiden, en knapp halvmetern lång Rosa Pantern, fick en stickad tröja i ljusgult och blått. En blå mössa med tofs och knytband blev det oxå. Och så en praktisk ryggsäck i ärtgrön manchester. Pantern var med överallt. Han åkte, gömd under sin filt, i min cykelkorg när jag och mamma cyklade till gammelmorbror Erik. När vi lämnat byn bakom oss, och risken för att bli påkommen som varande barnslig i den aktningsvärda åldern av å-t-t-a år, fick han, pantern, sitta bekvämt tillbakalutad och njuta av färden.

I Kamratposten, denna fantastiska tidning som åter finns i hemmet för en sjuåring att läsa, fanns det en gång en stickbeskrivning på en tröja. Jag bestämde mig för att göra den. Ljusgul, mjuk och luddig skulle den vara. Jag minns inte att jag närde någon särskild önskan om att se ut som en kyckling, men så här i retroperspektiv kan man förstås tro det. Gult var för övrigt favoritfärgen långt upp i tonåren. Nå, garn köptes - och tröjan blev aldrig klar. Det blev nog ett för stort projekt.

På äldre dar (upplysningsvis har jag fortfarande närmare till 8 än 80, men det vänder om några år) har längtan efter att sticka vuxit sig allt starkare. Det finns minnesbilder av hemstickade plagg och jag vill ha allihop i min verklighet igen. Gammelmorbror Eriks långskaftade, gladrandiga raggsockor med grå fot i storlek 46. Min egen slipover i tjockt, vitt ullgarn med flätor fram. Pappas gröna arbetströja, så stor att hela jag fick plats i den och kunde leka bastu där, lagad med mockalappar på armbågarna. Tröjan med flätor som mamma stickade och, uppenbarligen, fann så tekniskt påfrestande och tålamodstärande att hon utbrast "Aldrig mer!" när tröjan var färdig. Det löftet höll hon.

Ett par benvärmare i fått ullgarn, färdigställdes för ett par år sedan. En kjol i mjuk, tunn och irriterande hal alpackatråd har det oxå blivit. I höstas startade varannan torsdag-juntan vid Hemmaljungas köksbord. Vi har fikat och skrattat och hjälpts åt och sett den ena skapelsen mäktigare än den andra komma till liv. Jag vågade språnget och köpte ett sjalmönster, Groovy, via Ravelry. Sedan dess är jag fast där, och kan sitta flera timmar vid datorn bara för att bläddra bland stickbeskrivningar och öronmärka de mest nobla som kommande projekt.

Köpebeskrivning #2, oxå ett Ravelryfynd, blev Redy, en tröja i slätstickning som bärs med avigsidan ut.

Igår blev den äntligen klar. Garnet är ett fluffigt, grönmelerat alpacka från Lana Grossa, köpt hos Tant Thea i Helsingborg. I pauserna jag har tagit då och då för att orka fortsätta på ett plagg med tunt garn i storlek ung elefanthona, har jag färdigställt vantar till såväl favoritmaken som mig själv. Nu sitter en tröja till femåringen på stickorna.

Mönstret är köpt hos norska Pickles och garnet är sammalika hala tråd av alpackaull som den tidigare nämnda kjolen förfärdigades i. Jag har dessutom lovat sjuåringen en likadan tröja. Jag vet inte varför jag gör så här mot mig själv.